Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Vid seklets slut. Svenskt måleri - 2. Den nationella rörelsen i Sverige - 3. Carl Larssons verksamhet i hemlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID SEKLETS SLUT. SVENSKT MÅLERI
341
Sofia Giesecke, blivit satt i stånd att försöka lösa denna fråga utan att behöva
begära extra statsanslag. Nu tillsattes en kommitté och vidtog ett diskuterande, som
pågick under många år framåt.
Samtidigt avgjordes i Göteborg en dekoreringsfråga, visserligen av betydligt
mindre omfattning. Den gällde en uppgift i en privat byggnad, i Pontus
Fursten-bergs galleri, och den fick sin betydelse därigenom, att den lockade Carl Larsson
in på väggmåleriets område.
3.
Carl Larsson. Carl Larsson hade
återvänt till Sverige 1886, likväl utan att
ämna avbryta sina förbindelser med
Frankrike, där hans konst slagit ut i full
blomstring och där han nått erkännande.
Han hade nämnda år mottagit uppdraget
att förestå Göteborgs musei konstskola
och fann sig därmed infångad av
"Go-thembourgeoisien".
Han hade bakom sig en frodig
verksamhet som illustratör, akvarellist och
även som målare i olja. Men denna
verksamhet var allt fortfarande splittrad,
saknade en fast hållpunkt. Och han var
aldrig den som stannade vid en vunnen
position, han såg ständigt framåt till nya
mål.
Han hade tidigt haft klart för sig, att det var den stora konsten, han ville
sträva till. Det är ingen tillfällighet, att det konstverk, som väckt hans beundran,
då han var en fattig ladugårdslandspojke hemma i Stockholm, var Sankt
Göransgruppen i Storkyrkan, den väldiga, fantastiska träskulpturen från medeltiden, och
att hans älsklingsbok var en mytologi från 1700-talet, fylld med kopparstick,
gudar och gudinnor i hoverande barockställningar och med fladdrande, pompösa
draperier. Det pittoreska och det fantastiska hade för honom en oemotståndlig
dragningskraft.
Följaktligen upptog han med brinnande iver erbjudandet att dekorera
trapp-rummet i Fiirstenbergs galleri. Som ämnen för tre av rummets väggar föreslog
han att behandla tre epoker inom nyare tidens konst: renässans, rokoko och
modernism. Denna uppgift kunde endast genomföras i den stimulerande
parisluften, alltså återvände han till Paris våren 1888, och till världsutställningen året
Carl Larsson. Självporträtt.
Pennteckning 1891.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
