Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Svenska parisare, 1870-talet - 9. Svenska landskapsmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om det samtida franska stämningslandskapet yttrade han i ett av dessa
parisbrev:1
"Att sätta sig ned framför naturen med stilla vördnad eller snart sagt under
dyrkan knäböja därför, är inom denna skola sed; att såsom ett barn suger till
sig den sunda, närande modersmjölken låta intrycket av vad man ser komma in
i medvetandet och sedan med nykter vakenhet låta handen utföra och på ett för
varje individ egendomligt sätt översätta vad man sålunda förnummit, det är
denna skolas grundsats.
Denna skola är icke sentimental, den är snarare övervägande realistisk och
hyser i fråga om frambringandet av poetiska intryck den åsikt, att naturen själv,
sådan den visar sig, är den bästa lärarinnan därvidlag och att våra små
fantasterier endast göra ett måleri löjligt i stället för idealistiskt skönt.
Denna skola vill icke och anser sig icke kunna korrigera en natur, som i sig
själv är så skön, att hon aldrig kan på ett för konstnären själv tillfredsställande
sätt härmas.
Denna skola laborerar ej i allmänhet med tekniska konstgrepp, den målar
helt enkelt.
Denna skola fruktar ej att på fullt allvar taga färgerna sådana de synas i
naturen.
Slutligen finnes inom denna skola de mest olika sätt att uttrycka formen av
de naturföremål, som i bilden skola återgivas. Somliga måla med bred, andra
med fin pensel, somliga återgiva på ett mer eller mindre lyckat sätt karaktären
av vad de se, andra vilja på det nöjaktigaste återgiva själva saken sådan den är."
Våra emigrerade landskapsmålare hade i själva verket skött sina studier med
allvar och utan förivran och övermod.
De idkade ingen modernitets j akt. J. Langes uttryck - fällt 1872 - att svensk
liksom norsk konst är "mera modern än själva utlandets, i det den från alla håll
hämtar det modernaste av allt det moderna", slår alls ej in på parissvenskarna.
De läto ej locka sig av programmen för dagen, slöto sig ej till någon
ytterlighetsriktning. Det är förvånande, att impressionismen väckte så föga intresse hos dem.
De kände olust och motvilja mot dessa "impressionisters och intransigeanters"
färgskala och färgpåläggning. Törnå fann dem obegripliga, Hill omnämnde dem
med likgiltighet. Saloman, som representerade ett äldre släktled, yttrade om deras
utställning hos Durand-Ruel 1876, att landskapen äro besynnerliga, men han
tillade att "verkliga talanger här äro verksamma", ingen känsla för det sköna ha
de, men möjligt är att något kan spira upp ur detta.
Strindberg avfärdade med ordet "gyckel" de sex landskap av Manet, Monet och
Sisley, som han sistnämnda år fick se i Paris - "tunna, rödblåa, eländiga, alla
1 Nya dagligt allehanda 3 juni. De föregående citaten ur Ny illustrerad tidning 15 maj
och 12 juni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
