Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. 1870-talets konstnärskrets. Germansk och romersk påverkan - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 GEORG NORDENSVAN
wylska palatset - med små figurer i ett hav av rosiga skyar och klarblå eter
- gav den åldrige konstnären sin sista hyllning åt mästaren Tiepolo.
Vid sidan av sina stora verk utförde Kronberg en mängd stafflimålningar,
ofta upprepningar eller varianter av sina gamla motiv - gudinnor, nymfer,
amoriner. Men han sökte omväxling och förnyelse även i motivvalet, sökte
poetiska, ideala, fosterländska uppslag. Utförandet betecknar övergång från
saftiga och klangfulla färgers lek till enkel, samlad hållning, från färgen till
linjen, någon gång därjämte från det sorglösa till det utspekulerade.
Ett osökt motstycke till "Jaktnymfen" utgör "Eros", hans största stafflimålning
från det nya århundradet.
Ung, smidig och stark står Eros på ett altare av väldiga mått. rest i ett
sydländskt berglandskap i aftonsol. Offerröken sveper om den unge gudens
kropp, till större delen höljd i ett skärt draperi - detta är ingen naken, trotsig,
utmanande, hednisk Eros. Ruvande vilar han de båda armarna emot bågen,
uttrycket i det nedåtböjda, allvarliga ansiktet är sammansatt och svårtytt. I hans
blick läsas vemod och ordlös sorg, och det är i denna blick man har att söka
konstverkets själ.
Målningen är dekorativt verksam med sina stora former och sin smekande,
milda färgskala, rosa, matt gult, matt grönt och blekt blått.
Uppenbart innebära en del av hans alster från denna tid förnekelse av hans
eget jag, av den kraftkänslans och ungdomsglädjens tolk, Kronberg varit. Han
kunde verka sötaktig, hans typer banalt dockvackra, målningssättet torrt och
utslipat. Koloristen blev asket.
Det sistnämnda gäller ej minst Kronberg som p orträtt or.
Under sin Miinchentid hade han begått ett porträtt av Henrik Ibsen. Ibsen i
slängkappa och ordnar poserar framför ett alplandskap. Detta paradporträtt
tycks ha utgjort ett ensamtstående nummer i den unge Kronbergs verksamhet,
såvitt man känner den.1
Från 1890-talet och det nya seklets början stammar en följd porträtt, eleganta
världsdamer i gala och karaktärsporträtt av män, noggrant utarbetade och i
regeln hållna i spartansk färg. I de bästa av dessa bilder - framför allt i den
med Holbeinsk skärpa studerade bilden av konsul Oskar Ekman - betonas
personkarakteristiken utmärkt av den asketiska hållningen och den strama
behandlingen.
Kronbergs personlighet var rik på motsättningar. I sin ungdom glad och
munter kunde han ännu som stor konstnär ha sitt nöje av sällsamt pojkaktiga
upptåg. Alltid god kamrat gjorde han oombedd sina yrkesbröder stora tjänster
i rätta stunden. Men alltid ohågad att gå i flock blev han med åren försiktigt
tillbakadragen, tillknäppt och hemlighetsfull. Den isolering, han levde sig in i,
1 Ibsenporträttet förekom jämte "Våren" på akademiens utställning 1877. Man har aldrig
avhört det sedan dess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
