Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Karl XV:s tid. De gamla och de unga - 5. Landskapsmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XV :s TID. DE GAMLA OCH DE UNGA 111
5.
Landskapsmålarna hade sökt förebilder hos utländska mästare
och hade föredragit att framställa främmande natur framför
svensk. Våra romare ansågo vårt eget lands natur vara utan intresse, den var
formlös, Stack kallar den "liten, grå och enformig". Love Almqvist finner, att
den har föga att erbjuda åt en landskapsmålare. "Med undantag av några höga
bergstrakter här och där är Sverige på det hela lågt, giver få pittoreska utsikter i
stor stil, visar ingenting jättelikt som Schweiz, bördigt som Frankrike eller
yppigt som Italien. Ett magert, nätt landskap utbreder för våra ögon sin tarvliga
duk."1 Vår naturs egenart hade ej ingått i konstnärernas medvetande. Thersner
hade dock i sin skrift "Om landskapsmålning" (1828) påpekat, att vintern i
norden erbjuder konstnären stora ämnen.2 Topelius yttrade i ett brev från
Dusseldorf 1857,3 att den nordiska vinterns "säregnaste och praktfullaste tavlor
ha, förunderligt nog, ännu aldrig inspirerat en målares pensel". Våra barrskogar
i klart månsken, landskap i rimfrost, soluppgång en smällklar morgon, "när
röken stiger lodrätt ur tusende skorstenar av en stad och färgas virvlande röd
emot fonden av den klara, frostiga morgonhimlen. Detta och mycket annat
återstår ännu och borde vara tillräckligt att läggas till grund för en alldeles ny
skola i landskapsmålningen. Det nordiska sommarlandskapet har visst också sin
egen tjusning, men i jämförelse med söderns är dess himmel för blek, dess
grönska för matt och för mörk. Vintern ensam är vår fulla, vår ojämförliga
egendom, när det gäller att bjuda ämnen åt penseln; det är därifrån man en dag
skall söka de tavlor, som förvåna världen." Egron Lundgren yttrar: "Vårt land
är icke pittoreskt och jämförelsevis ganska färglöst, grått, vitt och grönt, men
med geni i riktningen är det väl ändå möjligt, kan jag tänka, att kunna göra
förvånande och sanna målningar även med sådana elementer. Men vintern ägnar
sig i synnerhet att behandlas i vattenfärg, och jag tror att däri ett stort fält ligger
öppet för en ny Wickenberg. I all denna rikedom på is och snödrivor och
sorglighet ligger en egen poesi."4
Stora områden av den svenska naturen lågo ännu oupptäckta för konsten.
Sverige hade ej ägt en Eckersberg eller en Dahl, som öppnat sina landsmäns ögon
för deras naturs karaktär. Efter århundradets mitt reste de våra till Dusseldorf
och inlärde där de gängse reglerna för landskapsmålning: omsorgsfullt
genomtänkt komposition, noggrann fördelning av ljus och skugga, varje detalj studerad
efter naturen. På individens lynne och förmåga berodde det sedan, om han
kunde i naturen inlägga känsla, stämning, poesi.
Svensk natur fick under detta skede sina tolkare till en början i Markus
Larson och Edvard Bergh.
1 "Svenska fattigdomens betydelse." -.2 Se del I, s. 203. - 3 Till Helsingfors’ tidningar. -
4 Brev till Scholander London 2 okt. 1868.
Landskapsmålare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
