Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 6. Scholander opponent och konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Akvarellmålaren är hemma i gamla tiders Stockholm, i det romantiska Visby, i
Tyskland och Italien. Han uppsöker det måleriska i gamla arkitekturmotiv,
diktar dem tillbaka till deras glanstid och ger bilden en stämning, som uttrycker
såväl tidens som ställets skaplynne.
På torget i hansestaden är ett vimmel av köpmän, drivare, handlande, matronor.
Vid piazettan landar dogen med sitt brokiga följe i gyllene båtar. Utanför borgen
slåss lansknektarna. Genom den praktfulla kyrkportalen komma biskopar,
korgossar, präster i procession. I ruinen glimtar skattgrävarens lykta, och i den
skumma gränden lura banditer eller bulta rättstjänarna på en igenbommad port.
Eller leder honom fantasien in i sagans värld med dess nyckfulla mystik och
dess pråliga färgprakt.
Han lyckas allra bäst i de av drastisk humor burna bilderna till hans egna
sagor för stora och små. "Fjolners saga" finner han själv med all rätt vara "något
i sitt slag kuriöst och i många delar bra". Fantasiens styrka och smidighet
förnekar sig lika litet som stilkänslan och pennans elegans i den slösande rikedom
på nordisk ornamentik, som bildar ramen omkring de 32 stora kompositionerna.
I sina akvareller ser han motivet huvudsakligen med en smidig arrangörs öga.
Stämning liksom figurgruppering ge ofta intryck av teater, av praktscener ur
någon opera. Det hela är skickligt men saknar personlig karaktär, figurerna äro
ett måleriskt staffage, kompositionen livfull och säker, utförandet
virtuosmässigt, byggt på den äldre franska metoden - lokalfärgerna avsatta på ett
underlag av dämpat gulbrunt, som ger det hela en sammanhållande, varm, någon
gång likväl unken ateljéton. En helt annan klang och friskhet ha
akvarellfärgerna i Egron Lundgrens blad från dennes senare tid eller i Bergers mariner
och i Billmarks franska landskap. Högst bland Scholanders blad stå hans
omedelbara arkitekturstudier, tecknade med säkerhet och med osvikligt förstående av
formen. Och där äro färgerna avsatta med känsla och kläm.
Han vet själv bättre än någon, att han som akvarellist - då han går utanför
arkitektur området - är ingenting annat än en oförskräckt och händig dilettant.
Även i sina dikter är det en färgrik yta, han skildrar. Han "leker sångare",
liksom han leker målare, han promenerar omkring på skaldekonstens är gar,
gläds åt blommorna, läppjar på poesiens eldande och svalkande dryck och roar
sig med versskrivning för att "hålla själen frisk och munnen leende", mödan
folket går utanför och leds i verklighetens jämngrå värld.
Hans penna löper obesvärat. Än diktar han romanser, än lyriska Småstycken,
än vidlyftiga berättelser på ottave rime, helst med ämnen ur konstnärslivet.
Och på prosa än fornnordisk saga, än italiensk skräckromantik, men på intetdera
området är han hemmastadd. Han är fattig på uttrycksmedel, då han vågar sig
in på känslornas område. Målarpoet är han ej, han är en orädd rimriare.
Vid nyktert dagsljus vill han ogärna kännas vid sin fantasis barn, "ett
slags skabb, som vidlåder min arma lekamen tidtals". Han tillägger: "Ont är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
