Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Düsseldorf - 1. Düsseldorfsmåleriet - Tidemand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 GEORG NORDENSVAN
Ett iögonenfallande intresse hyser han för de kuriösa figurer, som
åstadkomma omväxling i hopen av korrekta medborgare - för vagabonder,
musikanter, zigenare, lindansare och björnförevisare. Han ger skälmarna ett
överslätande drag av gemytlig humor och han ger vagabondens dotter en vemodig
blick, som uttrycker hennes längtan efter ett fridsamt, putsat familjehem med
grytan på Spiseln, en skulpterad trätrappa upp till sängkammaren, tallrikar
på skänkskåpet och lerkrukor, kålblad och morötter placerade på golvet i
förgrunden.
Små täcka barn målar han gärna och unga, söta oskulder med himmelsblå
ögon. Och "Mutterliebe".
Känslomåleriet faller dock lätt iri i det sentimentala, liksom genren löper
fara att bli mera novellistisk och anekdotisk än målerisk. Dusseldorfskonstens
svaghet ligger i dess strävan efter billig popularitet, i dess begränsade
fordringar på sig själv, i dess ateljédoktriner och lätt inlärda skolrecept.
Vid århundradets mitt stod skolan likväl i ganska högt anseende, även från
franskt håll lovordades dusseldorfsmålarnas "intelligens i valet av ämnen",
och i deras strävan trodde sig mången finna de lösenord, tiden längtade efter.
I Dusseldorf verkade genremålare av betydenhet, Jordan, Ritter, Knaus,
Vautier - Knaus flyttade dock 1852 till Paris och stannade där 7 år. Det
italienska stillandskapet uppbars i Dusseldorf av Schirmer, och Andreas
Achenbach stod för samtiden som en lysande representant för realistisk
landskapskonst. Ett par unga norrmän, Gude och Tidemand, hade på 1840-talet vunnit
ansedda namn därstädes, och snart bevittnade Dusseldorf en skandinavisk
invasion av lärolysten målarungdom.
Framför allt för norrmännen var Dusseldorf "den allena saliggörande
kyrkan". Uttrycket fälldes av Johan Dahl, bergensare till börd och intelligens,
sedan 1818 bosatt i Dresden, representant för självständig, hårdnackat ärlig
naturtolkning. Denne klarsynte man varnar sina landsmän för påverkan från
Tyskland och ej minst från Dusseldorf. "Skolan i Danmark", skriver ’han 1846,
"är långt renare och mer naturtrogen än i Tyskland . . . skicka därför hellre
den unge nybörjaren först till Köpenhamn och sedan, när han fått mera
erfarenhet, helst till Paris," Och två år efteråt yttrar han: "Dusseldorf har ej
verkat så välgörande på de flesta unga målare från Norge, som man tror, en
renare, oskyldigare åskådning är ofta att önska."1 Men på denna tid var Dahl
antagligen ensam om sin synpunkt.
Tidemands uppgift, skriver Jens Thiis, blev den att för den kontinentala
allmänheten föreställa den norske bonden, "hans liv och seder, hans från
medeltiden nedärvda egendomliga kultur, hans urgamla byggnadsart, färgrika
national-dräkter och präktiga smycken, hans patriarkaliska levnadssätt och enkla, djupa
1 Brev till Knut Baade. Dessa citat ur brev till hemmavarande landsmän äro återgivna
i A. Auberts Dahlmonografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
