Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I Sverige 1820--1844. Gamla konstnärer och unga - 9. Skolorna, lärarna, högtidsdagen, tävlingsämnen, medaljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 GEORG NORDENSVAN
klädd man, fastbunden som Sankt Sebastian, liggande död som Abel, bröstande
sig som en Aj ax eller förtvivlad som en ångrande Kain.
Eleverna uppläras att teckna efter lärarnas fordringar. Deras vördnad för
sina uppfostrare är emellertid skäligen måttlig, och när de vid mognare ålder
se tillbaka till skolåren, äro deras omdömen i allra bästa fall nedlåtande och
överseende. Även äldre konstnärer bidraga med ett och annat uttalande.
Nyström yttrar 1827, att Sandberg är den ende av professorerna, som sköter sin
tjänst samvetsgrant, liksom han är den ende, som ej söker misskreditera de andra
lärarna hos eleverna. Man saknar den då avlidne Hasselgren. Men Boije
yttrar samtidigt, att dennes metod gjort eleverna till "timida tecknare - man
ser hos dem arbetet men icke geniet och de sakna en sann rörelse".
Professorerna fästa mindre vikt vid naturstudiet än vid teckningssättet. En
rättskaffens elev tecknade sin "figyr" - ordet uttalades traditionellt på franska
- med Spetsig svartkrita, elegant och behagligt, och skuggpartierna stomperades
och "imallrades" tålmodigt. Att mallra - utjämna - skuggorna är ett uttryck,
som eleverna i antikskolan kunde få höra ännu vid slutet av 1870-talet.
Ringaktad både av sina lärjungar och av yrkesbröderna var Westin. Under
lektionerna höll han, säger Scholander, långa tal om grace och "sökte vända
elevernas ögon från naturen och in på en falsk idealism".
Krafft var och förblev den klassiska stilens målsman. När han skulle rätta
en elevs teckning, hände det sällan, att han såg åt modellen och jämförde
teckningen med naturen. Han endast ritade upp några konturer, som gåvo
kroppsformerna rundning, och uttalade sin vanliga kvickhet: "Så skall det vara,
det är kraft i det." Och när han skärskådade inlämnade målningsförsök, rådde
han försökaren att "ta napoliskt gult i skuggan, så gjorde David, och han var
en habil artist".
Scholander skildrar honom som "robust, hjulbent och krokig, med vackert
huvud, alltid välkände en tuggbuss, bestämd och ofta grovkornig i talesätt och
undervisningsråd . . . Klädseln som en bondes."
Krafft var ej illa omtyckt, han var en originell man, och hans obesvärade
sätt tilltalade ungdomen. Högdragen var han minst av allt. Medan han ägde
sin lantegendom, brukade han kuska in till staden på sin mjölkkärra. Han
kunde även använda andra åkdon. När den unge Palm skulle anträda sin resa
utrikes, begav han sig på avskedsbesök ut till professorn. På vägen mötte han
denne, körande en nyss urstjälpt gödselkärra. "Kom nu och sitt upp bredvid
mig, så kör vi hem", ropade professorn välvilligt. Historien är bevarad av
Carleman i några otryckta anteckningar. Han hade den från Palm själv, och
Palm hade upplyst om, att han vid detta tillfälle varit iklädd frack och vita
byxor...
Limnell förklaras av Scholander "oduglig såsom lärare". Han fick dock
"tämligen oantastad krypa mellan stafflierna, ty han var så gammal och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
