Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I Sverige 1820--1844. Gamla konstnärer och unga - 7. Kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 GEORG NORDENSVAN
Arfvidsson instämmer med sina föregångare inom kritiken i åsikten, att
det ej finns någon "svensk konstskola", ingen egen, självständig karaktär i
vår konstalstring.
Varefter han ger en svartmålning av den akademiska konstvården, så
lydande:
"Inom akademiens sköte voro hierarkien och slentrianen fullständigt
organiserade; man blev elev, man ritade efter död modell och efter levande modell,
man ställde sig under den eller den professorns speciella skydd och gick
tillhanda på hans ateljé, man tävlade om ett prisämne . . . vann först ett litet pris,
sedan ett större, man blev agrée, fick sig först en liten titel och en liten lön,
sedan större av båda slagen, man blev äntligen riddare av Vasaorden.
Så arbetade personerna sig småningom upp, men konsten, den stod stilla;
dess tillvaro var ett slags livsdöd eller dödsliv - för att tala med Kellgrens
Swedenborg. Ett oredigt sorl från det vaknande konstnärslivet på andra sidan
Östersjön trängde väl då och då ända fram till akademiens sessionssal, men
man lyssnade icke därtill av fruktan att störas i sitt lugn och sina illusioner;
ja, man blev till den grad stationär, att en och annan till och med ansåg
beröringen med utlandets konst för vådlig; man ville ej låta förföra sig, såsom
det hette; och denna fruktan, som, om den också ej delades av alla, likväl av
ingen särdeles allvarsamt bekämpades, har alstrat det högst egna fenomen, att
under det akademien ägt anslag till icke obetydligt belopp för danande av
konstnärer utomlands, hava likväl de tre nu levande målare, vilkas namn inom
landet under ett par tre tiotal av år - det vill säga under hela den ’menlösa
tiden’ - ägt det största anseende, aldrig begagnat dessa anslag och aldrig
studerat konsten eller naturen utom Skandinavien!
Men det gick akademien såsom alla styrande, vilka icke vilja följa med
tiden. Tiden går ifrån dem. Akademiens herravälde stod väl kvar i yttre måtto,
och det står ännu - i statskalendern och statstidningen; men opinionen, den
uppväxande konstnärsgenerationen lösgjorde sig efter hand helt och hållet, och
uti inre måtto sjönk akademien allt djupare.
Konsten var nu alldeles redlös; en medelpunkt, en kärna, kring vilken den
kunde ’sätta sig’ och utvecklas till nytt liv, behövde den likväl oundgängligen.
Det insågs allmänt; men akademien kunde ej bliva detta utan en fullständig
ombildning, och därtill dels saknade den elementer, dels voro inom den
möt-krafterna för stora. Något nytt måste således påtänkas, och Konstföreningen
uppstod."
Det var alltså förhållanden före Konstföreningens bildande, som här
blottades. Men frågan huru akademien fyllt sin bestämmelse under den tid, som
sedan förflutit, lämnades öppen.
Arfvidssons manifest var den andra oppositionsyttringen mot akademien
under 1800-talet, och den tog betydligt vassare form än de relativt oförargliga
utbrotten av missnöje under den götiska rörelsen. Den var en skarp maning till
väckelse och verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
