Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Omkring sekelskiftet. Den gustavianska konstnärskretsen - 4. Louis Masreliez
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romarnas förebilder och lärare och beteckna utgångspunkten för all
skönhetssträvan, urkällan, dit alla linjer peka tillbaka, och att det även under
medeltiden skapats god konst, att det långt före Rafael funnits konstnärer, som i
barbariska tider arbetat på konstens växt, brutit isen och banat vägen. Bland
dessa förbisedda och okända konsters pioniärer nämner han Giotto, Niccolo
Pisano, Verrocchio, Signorelli. Han opponerar sig mot den franska smaken, som
han lärt sig ringakta, och är övertygad om, att konsten för att förnyas endast
har en väg att gå, tillbaka till "de gamles sköna enkelhet".
Han har nått klarhet i begrepp, i vilja och strävan och fasthåller energiskt
vid de resultat han nått. Men minst av allt är han en kallblodigt spekulerande
kammarlärd, han är impulsiv och lätt antänd, han är vida mera konstnär än
pedagog, och att han ej är rädd att vara inkonsekvent visar han öppet och
frimodigt, exempelvis då han under hemresan från Rom förbluffar vännen
Ehrensvärd genom att ge luft åt sin förtjusning över sådana högrenässansens mästare
som Giulio Romano och Paolo Veronese. Han bekänner, att han ej haft en idé
om målning, innan han sett Veroneses’alster, och att ingen målare i så hög grad
som Giulio Romano ägt en fruktbar inbillning, ett elegant uttryck och gåvan
att i åskådarens själ väcka värme och hänförelse. Den som med så oförställd
uppriktighet ger luft åt sin omedelbara målarglädje är ingen doktrinär
antikdyrkare med fastspikade åsikter och kringstängd synvidd.
Efter 14 års bortavaro återkom Masreliez till Stockholm våren 1783. Det
sista året i Rom hade fullbordat hans uppfostran i antikens anda. Men
tillsvidare fingo hans uppslag i denna riktning ligga till sig. Innan intrycken av
Giulio Romanos Psykesvit i Mantua hunnit blekna, anlade han "Alcestes död".
Denna komposition blir det slutliga resultatet av hans studier i tavelmåleriets
konst.
Ämnet är hämtat ur Glucks opera Alceste.1 I ett ståtligt sceneri, en klassisk
kolonnad med utsikt till en storslagen kupolsal utspelas dödsscenen, Alcestes
avsked från make och barn. Alceste, konung Admetos’ gemål, offrade sig av
fri vilja för att rädda sin makes liv. Tavlans mittparti upptages av drottningens
bädd, på två höga trappisteg upplyftad över förgrunden. Mot ett fylligt draperi,
fladdrande i stora båglinjer, avtecknar sig kompositionens huvudgrupp, bifigurer
äro de sörjande tärnorna, till höger en stående trio, till vänster en grupp
sittande eller knäböjande kvinnor med växlande uttryck av förtvivlan och sorg.
I kupolsalen utanför ses grupper av offrande kvinnor och män.
Det hela är en effektfullt anordnad teaterscen. En stor mängd figurer och
en mängd rörelsemotiv äro samlade och ställda i förbindelse inbördes. Ett
betydande arbete är här kärleksfullt nedlagt, varje detalj är utspekulerad och
1 Uppförd i Stockholm i Bollhuset våren 1781, i det nya operahuset våren 1784. Säkert
kände Masreliez den högt beundrade operan från italienska scener. Motiv ur Alceste
behandlades vid denna tid av målare i olika länder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
