Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. 1700-talet. Grundlinjer och utgångspunkter - 6. Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myntsamlingen, konung Adolf Fredrik köpte en del teckningar, och kronprins Gustav förvärvade gravyr samlingen och biblioteket.
Tessins maning till den unge prinsen att hägna de fria konsterna och veta
vad han hägnar hade fallit i god jord. Prinsen började tidigt att anlägga
konstsamlingar och debuterade som mecenat med att beställa av Larcheveque ett
monument ägnat Descartes’ minne för Adolf Fredriks kyrka. En upplyst ung
furste gav med denna vackra gest sin första gärd åt snillet. Som konung
debuterade han glansfullt genom att befria Sverige ur dess politiska
förnedringstillstånd, och som den förste medborgaren bland ett fritt folk fyllde han med
självkänsla sin plikt att taga under sitt beskydd de vackra konsterna, andlig
odling, snillets och behagens förädlande nöjen.
Ingen har försökt frånkänna honom personlig fåfänga, och ingen kan vara
blind för, att han liksom så många andra konstbeskyddande monarker fann det
självklart, att konsten skulle förhärliga härskaren. Han hörde med nådigt
välbehag, att man kallade honom nordens Augustus, och han gjorde inga
invändningar, då han blev liknad vid Apollo, solguden. Det fanns tadlare, som i hans
konstintresse sågo uteslutande inbilskhet och ärelystnad, men andra ha
uppskattat hans "patriotism för konsterna", hans "omtanke om nationens ära", om
allt som kunde "tända ljus i hans land". Vilka motiv man än tilldelar honom,
skall ingen förneka, att han med intresse ingrep i sin tids konstnärliga och
vittra odling. Teatern var hans stora kärlek, och ett av hans önskemål gällde
att skapa en svensk dramatisk litteratur. Han inrättade svenska akademien till
språkets ans, vitterhetens vård och till omvårdnad av Sveriges stora minnen.
Konstakademien gav han vid mer än ett tillfälle ett stödjande handtag. Tack
vare hans framsynta ingripande övergingo Tessins och Lovisa Ulrikas i Sverige
enastående konstskatter i statens ägo. Därmed räddade han dem från att skingras.
Och det var hans avsikt att av dem och av de konstverk, han själv samlat, bilda
ett nationens museum.
Han satte en ära i att pryda sin huvudstad och riket med "publika
byggnader, vittnande om nationens förmåga och smakens flor". Arkitekturen
var för honom den ledande och normgivande konstarten. Hans regering artade
sig till att bli de stora byggnadsföretagens tid. Penningbrist hämmade eller
hindrade utförandet av mera än ett av de stora uppslagen men stävjade aldrig
konungens iver och verksamhetslust.
Under sina två långresor söder ut lärde han sig uppskatta tidens härskande
smak och tendenser. I Paris, som han första gången besökte 1771, var den stil,
som senare blev kallad Louis XVI, fullt utbildad. Då han återsåg Paris 1784
på hemväg från Italien, hade smaken ytterligare starkt påverkats i nyklassisk
karaktär.
I svensk arkitektur avspeglas fortfarande den rådande smaken. Adelcrantz
är den ledande byggkonstnären. Nu fullbordas Adolf Fredriks kyrka, påbörjad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
