Vit är hennes väg av solen
över bergen genom blommor,
genom ris på ljungröd hed.
Hett går hennes bröst av längtan,
gamla vilda vilsna visor
stiga vekt därur när solen
bakom Mattnas kamm går ned.
Och när jag är sjuk av oro,
och när natten kryper sakta
kring min bädd i Savos koja,
bär hon till mig hedens ljung.
Strör mitt golv med gula rosor,
löv från stränderna av Slomlam,
smeker mjukt mitt tunga huvud
med sin hand och viskar sjung!
Marja! Hör du mig? Var är du?
Fattigt klädda Marja-Lisa,
har du redan gått ifrån mig?
Här är mörkt vid furans fot.
Å - din röst var mjuk som ängsgräs -
kvar är natten - kvar är berget -
kvar är mörkret kring min panna,
tomt och grymt och svart som sot!
Marja - hör du dem - de komma!
Hör - de hetsa mig som hundar,
gråa, grova, lömska hundar
nosa efter mina spår!
Hör dem flåsa! Hör du kopplet -
de ha följt mitt spår från Tanra,
de ha snokat lystet hungrigt
genom alla dalens snår.
Lisa - sjung en herrens visa!
om du sjunger bli de rädda -
göm mig - här i skrevan - göm mig!
Hölj mig, barn, med ris och grus!
Å - du har gått bort att gråta -
du vart rädd för mina ögon -
ensam är jag - Marja-Lisa,
ge mig vatten - ge mig ljus!
Tag ej mig till livets rike!
Jag är sjuk och spetälskäten,
ända in i iskallt hjärta
multna mina svarta sår!
Man skall kasta mig i mörkret,
man skall frukta mina ögon,
man skall ropa oren! oren!
framför mig varhelst jag går.
Har du rum i himlen höga
för ett barn av onda nätter,
rus och rosensmyckad trolldom -
har du livets bröd och vin?
Är du Gud och dock min broder,
mänska och ändå barmhärtig -
har du kraft ännu att driva
djävlarna ur än ett svin?
