Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och gäddorna jaga.
Där vart den en visa som sjöng sig själv,
en vildes rus och en spelmans saga.
Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.
Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.