Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utifrån - Från Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTIFRÅN 281
och de som skulle kunna vara mecenater, de sysselsätta sig
hellre med peruguano än med tavlor och statyer!
Konsten i sig själv snyltgäst, har bra litet att bjuda på
vid den moderna sociala banketten, där ofta brödet fattas . . .
Vem skall hjälpa konsten? Folket! Men det finns ingen
konst för folket av folket, varför folket resonerar för mycket
med magen för att kunna värdera och njuta av det »artistiskt
sköna». Hon är en blomma, som, för att kunna leva, måste
omplanteras i de rikes trädgårdar, icke på torgen, där den
profana hopen eller den trängande fattigdomen trampar den
under fötterna.
Men då de rike icke bry sig om henne ... då må
styrelsen tänka på henne.
Där ha vi det! Styrelsen! Men styrelsen föreställer
beskyddaren av hela nationens intressen och icke av en kasts
privilegier, som roar sig med »vackra onyttigheter».
Den som tycker om konst, må betala det nöjet; vill han
ha tavlor, må han köpa dem, vill han ha statyer, må han
beställa dem.
Konsten är de enskildes lyx, icke ett folks behov, och
när styrelsen skänker hundra lire åt en målare av medel
tagna från folket (som svettas, arbetar och lider för att kunna
betala dem), då bedrager (t r a d i s c e) styrelsen hela nationen,
emedan hon tager brödet ur munnen på de hungrande för att
giva det åt statens parasiter, vilka konsumera utan att
producera.
Vad är då denna anspråksfulla och högfärdiga konst,
som vill konstituera sig som en privilegierad bland de andra
arbetarne, denna grimaserande aristokrati av leksaksarbetare,
som vill höja sig medelst den förmögenhet, han plockar ur
den tålige Pantaleones fickor, vilken släpar, betalar, men aldrig
får njuta.
Och detta skrevs i Rom i vårmånaden 1884.
O! O!
Men nu lysste mig också veta, om folket kunde
läsa alla nyttigheter. Jag visste visserligen, att Ita-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
