Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN SELANDER
glada dagar rest sig ett
mer imposant
minnesmärke än Täcka
udden, uppbyggt anno
1866 av
punschbryggaren Cederlund?
Nutiden kanske inte är
odelat böjd att
instämma med en
Djur-gårdsskildrare från
1890, som förklarar
att »den nobla villan
smeker ögat på det
angenämaste sätt»;
och ändå grips jag
här alltid av
drömmar — drömmar om
La France-rosor,
silverkulor och
prydnadssnäckor, men La
France-rosor stora
som kålhuvud, silverkulor som jättekast och snäckor som
mindre roddbåtar. Det är dock inte vid Täcka udden, som
den avlägsna doften av Cederlunds punsch är starkast, utan
kring Djurgårdsslätten. Här finns alltjämt kvar en
reminiscens av stockholmskt åttiotal; ty åttiotaiet var ju inte bara
världsförbättrarbråkets, religionsdebatternas och Strindbergs
årtionde, utan också varieténs guldålder. Och jazzmusiken
från Folies Caprices har inte alldeles överröstat genljudet av
de kupletter, som sjöngos av Clara Happé, Gabrielle Raveau
och vad de nu hette, affa Victoriateaterns yppiga
chanso-netter med getingmidja och massor av underkjolar, lika litet
som den sanitära estetiken lyckats helt få bukt med de spår,
åttiotalets ohejdade snickarglädje avsatt på nöjestempfen
runt Slätten. Tiden kring 1900 har ju för de flesta av oss
ännu inte hunnit bli historia. Men när den blivit det på
allvar, kommer man bestämt att räkna en Djurgårdsbygg-
264
C. G. Rosenberg foto.
Från det gamla Källhagen, som nu fått lämna plats
för Stockholmsutställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
