Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN T. KJELLBERG
nålt. Det är lustigt att iakttaga huru höet föres in i ladan.
På de mera förmögna ställena har man häst och vagn med
höga grindar. Man är hjälpsam och lånar ut både hästen och
hövagnen till grannen, om tiden tillåter det. Man har också
kvar några jättelika slädar med ett par låga hjul, placerade
bakom tyngdpunkten, så att de framtill kraftigt uppsvängda
medarna släpa i marken. Ännu åldrigare redskap brukas även.
Den gamle »Olavus i Hålet» bär sitt hö på ryggen i en
nätfor-mig kasse, som han kallar höbånne. Också annat arbete går
efter åldriga metoder. Här tröska t. ex. alla sin råg med slaga.
Jorden och havet — omkring dem rör sig livet. Borta vid
Kyrkesund, från vars hamn man far över till Tjärnö kyrka,
finnes en logdörr, som är översållad med inskurna bilder av
båtar och fartyg. De ha skurits av pojkarna i de korta
vilopauserna under tröskningen. Kan något vara mera rörande
symboliskt än detta.
På Sydkoster bor Bohusläns äldste. Han är 101 år
gammal och i denna höga ålder behåller han hela sin
kroppsliga fullmålighet. För att icke känna sig onyttig hugger han
dagligen veden till hushållet. Han kom hit 1847 för att hjälpa
till med båkarnas uppförande på Kosterbonden. Med dånande
röst förtäljer han om havsfrun, som han såg 1852 eller 53.
Han var ute för att ta upp hummertinor och hade en liten
flicka med sig i båten. Då kom det något flytande, som såg
ut som vrakspillror. Han rodde närmare — och då var hon
där plötsligt.
»Ja trodde de var en utskuren bild, men så såg ja, att de
va havfrua. Ho hadde en liten pilt unner vänstre armen.
Huvet snodde ho ätter å frem hele tia. Ho hadde svart hår
mä ’klöv’ mitt i, likaså pilten. E rö kofta hadde ho på sej.
När vi kom så nära, som ho inte tyckte om, duckte ho.
Aldri ett ord ho sa. Ja var så rädd så ja skalv. Nu kommer
ho å välter båten, de store männeske, tänkte ja.»
Och så fortsätter han med sin kraftiga stämma att berätta
om dessa mystiska väsen, som höra samman med sjön.
—-På Nordkoster hade de fångat en havsfru.
»Di fick’a på storbackan. Ho va bara ungen. Di tog’na mä
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
