FLICKAN I ÖGAT |
---|
I |
I någon nu förklungen lore det finns en gammal regel, att, om en man vid spegeln står och ser i ögats spegel |
sig själv, men annars inget är att se i ögonringen, så hålles han av ingen kär och älskar heller ingen. |
Men om en man har värme kvar att hålla av en kvinna, skall denna kvinnas bild stå klar på ögats regnbågshinna. |
Det är väl skrock, jag vet ej än, om jag skall tro på regeln, men hur det var, jag mindes den en dag, jag stod vid spegeln. |
Jag såg och såg - min egen min av clown, som är allena, hans vissna kind, hans trötta grin av fjasko på arena. |
Och all den sorgenatt, som låg så svart i ögonbrynen, jag såg och såg, men hur jag såg, jag såg mig själv i synen. |
Jag såg mig själv, jag sade: "Hej, du dotter av min moder, du liknar allt ett konterfej av din förfallne broder! |
I ädelt skick och fint behag vi äro ett, vi tvenne, jag har mig själv till hustru, jag, och avlar barn med henne! |
En pussig ätt av sång och skämt och burschikosa tankar med humor av begravningsklämt och hopp av tappat ankar! |
Små änglar med sin faders min av clown, som är allena, hans vissna kind, hans trötta grin av fjasko på arena! |
Men kärlek till sig själv gick an i brist på älskarinna, om icke också den förbrann som kol i mull förbrinna. |
Jag är en grop med utbränt kol av innebrända lustar, jag pustar eld med alkohol, det flammar, när jag pustar. |
Jag blossar till, jag domnar ner bland askan i detsamma, jag vill slå högt, jag vill ha mer än flämtet av en flamma." |
II |
Jag satte mig att dricka från morgonen till kvällen, jag sökte alla ställen med alkohol och flicka. |
Men glädjeflickan smektes med yrkesmässig kyla och kunde icke skyla, hur litet hon bevektes. |
Och vinterkall som fisken, som frusit fast vid isen, för smickret och kurtisen var hon, som satt vid disken. |
Jag gick och drev i parken, där silkefloren vifta och sommartygen skifta som blomsterprakt på marken, |
där högsta dameliten i finhet lyfter släpen från ankeln, späd och näpen, och hälen, smal och liten. |
Jag fångade i hasten av mötena på vägen, halvt fräck och halvt förlägen, de bästa ögonkasten. |
Jag följde genom staden den kjol, som vackrast röjde, hur formerna sig böjde i höften och i vaden, |
den växt, som mest flöt över av all den kraft av kvinna, den ström av älskarinna, en stackars karl behöver, |
den blick, som störst och varmast gav ut den största slanten åt den vid rännstenskanten, som var på kärlek armast. |
Och oförskämd som slusken, som skådat bättre tider, men tyst som den som lider av paltorna och snusken, |
jag stod vid rännstenskanten och såg och såg på flickan och drog min hand ur fickan och tiggde stumt om slanten. |
"Ack giv den arme saten ett korn av överflödet, en bit av brödet, en liten sked av maten! |
Giv hit en vecka bara, ett dygn, en natt, en timma, som kärlek att förnimma, anamma och bevara! |
Åtminstone beskär mig en fattig kyss att minnas som tecken av en kvinnas behag att vara när mig!" |
Men även hon, den rika, som mest lät kraft gå av sig, den flödande, som gav sig till bröd åt alla lika, |
hon kunde endast skaka på huvudet och tänka: "Ja väl, om du kan skänka mig någonting tillbaka!" |
III |
---|
Men med chokolad i takets plåtar står kalifens borg av skär krokan i ett fönster vid ett torg i stan. Nedanför i en av borgens båtar står en sockerprins och gör små låtar på en gul gitarr av marsipan. Bakom borgen med stramalj och garn, lik en fånge i kalifens riken och med minen av ett ensamt barn, sitter fröken, som står för butiken, och hon går och hon rör sig och gör sin vakt över sockerkalifens pappersprakt. |
Ja, du liknar allt en herdetös, som slavinna hos kalifen fången, frihetsarten har du kvar i gången, den är gosslikt glad och graciös, men ditt huvuds mjuka böjning för mig har ett fångens vemodsdrag, som rör mig. |
* |
Och därinnanför i sidokammarn är ett soffhörn, där jag många gånger satt och drack min porters bittra kalk, medan pinan slog med kopparhammarn och mitt sinnes självförakt och ånger hörde domens hårda syndabalk. |
Och när flickan såg mig sitta där, lik en trött och sjuk och söndersliten rövarhärjad ökenresenär, var hon alltid såsom samariten i den gamla kristna sagan är, göt hon alltid, såsom skrivet står, löjets balsam, som till löje smittar, göt hon vin av medlidsamma tittar i den arme resenärens sår. Milda flicka, är du nu som då, då är gott hos dig, du milda flicka, jag är törstig, giv mig tröst att dricka, ty till dig, du milda, vill jag gå. |
IV |
---|
Ej ett öre, ej en vitten gåve jag för hela flickan, var ej löjets glimt i titten, som hon ger armén på brickan, batteri vid batteri, när hon räknar: "Vänta - åtta! Det skall vara gräns och måtta, snälla goda rara Ni!" |
Ej en spik, en knapp, en trasa gåve jag för flickan hel, om en min av dygdig fasa, sipp och stygg och dum och stel, med sin dödningsskalles döda kalla skräck förfulat skyn, skyn den rena, skyn den röda som förskönar hyn, när jag biktar alltför äkta ångerbittert syndaväckta bikter från mitt liv i dyn. |
När jag lallar: "Jag har ött mig sjuk och led på flickor, jag, jag har levt som Leviatan dag och natt och natt och dag, jag har varit full på gatan, jag har gjort en dam, som mött mig, skamliga förslag", blir hon röd och sorgsen bara, säger bara: "Je bevara, kan Ni inte låta bli sånt med flickor, snälla rara kära fina goda Ni!" |
V |
---|
Titta bort från det att jag är drucken, titta bort från det att jag är kal, kom ihåg, att när en nöt är sprucken, finns dock kärnan i sprucket skal! |
Låt oss låtsa du är odalisken, som står fången på en hög altan, och altanens balustrad är disken, jag är prinsen av marsipan. |
Hör du cittran, hör mitt vackra styckes sång om sorg vid fjärrankällans brädd, flicka, vet, jag är ej den jag tyckes, är förvandlad och går förklädd, |
är en man, som kommit hit från Hellas, och Narkissos är det namn jag bär, i min egen spegel i en källas mörka våg var jag fordom kär. |
Mycket väsen har min kärlek vållat, skogen fylldes av min klagolåt, Afrodite har mig då förtrollat till den stackarn du småler åt. |
Ja, du ler, din själ är lik min egen, den vill gråta, men den ler sin gråt, låt oss följas åt, se här är stegen, låt oss fly i kalifens båt. |
VI |
---|
Var välsignad, milda ömsinthet var välsignad åter, du som allt förlåter, fast allt uselt i mitt liv du vet. |
Var välsignad du, som ej gav tröst som en nåd från ovan, men som kärleksgåvan från en syndig fattig flickas bröst. |
Du är vin för törst och bot för skam, du är mat i svälten på de magra fälten, där min trötta levnad linkar fram. |
VII |
---|
Men drömmar äro drömmar, och ord äro ord, nu sitter du och sömmar som förr vid ditt bord och tittar genom fönstret och tänker milda tankar, mens vackert efter mönstret sig blomsterslingan rankar. |
Och ensam med mitt fula mig själv i en kula jag står förstämd och blickar i spegelns glas som förr, mig tycks en flicka nickar i ögats öppna dörr, i själva irisringen, men strax så är det ingen. |
Blott samma gamla Ego, som icke kan betagas och icke ändra sig, om och från himlen stego en gammal gudasagas kariter ned och nego och liknade dig och rodnande tego och längtade tysta i smyg att bli kyssta av mig. |
Ty jag är dömd att veva mitt verspositiv, och du är gjord att leva ditt älskande liv, det är som kärleksfrasen mot smeket av handen, som blommorna mot vasen, som orden mot anden. |