Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
134.
Så: — nu har jag bekänt, att han är din,
Och jag är sjelf förpantad åt din vilja.
Med mig det gånge hur det vill, blott min
Han blir igen och du oss ej kan skilja.
Men du vill ej, och han vill ej bli fri.
Ty han är god, du girig icke minder.
Han har sitt namn mig gett att borgen bli
På den revers, som äfven honom binder.
Din skönhets panträtt vill du bruka full
Du ockrerska, som blott ditt pund förstorar,
Och lagför vännen, kräfd blott för min skull,
Som af lättsinnighet jag så förlorar.
Förlorad är han: du har begge två;
Han gäldar allt, jag är ej fri ändå.
—
135.
Hvar en sin önskan har, du har din vilja,
Och det tillräckligt, ja, till öfvermått;
Ty du har mer än nog bland dem, som gilja,
Af mig, din ljufva viljas råge blott.
Vill du, hvars vilja har så vida gränser,
Ej en gång täckas ta till godo min?
Månn’ blott för andra du så nådigt glänser,
Men ej till mig en blick vill kasta in?
Se, hafvet upptar i sitt sköte ju
Det blida regnet, att sin rikdom öka.
Så må, fast rik på vilja, äfven du
Ditt väldes vidgning med min vilja söka!
Låt dem dig åtrå alla vara till,
Slut dem till ett, och jag deri — din Will.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
