Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62.
Sjelfkärleks synd beherrskar rent mitt öga,
Min hela själ och allt, som fins hos mig.
Dock mot den synden hjelper läkdom föga,
Så fast har den i hjertat rotat sig.
Ej fins ett anlet ljuft som mitt, jag tycker,
Ej form så sann, ej tro som min så klar;
Och så mitt eget värde jag uttrycker,
Som om jag mer än alla andra var.
Men när en blick jag i min spegel sänder,
Och ser mig solbränd, torr och rynkig, — då
Sjelfkärleken sig bort ifrån min vänder; —
Och synd ju vore sjelf sig älska så.
Nej, dig, mitt sjelf, det är, som så jag prisar:
Min ålder smyckas med hvad skönt du visar.
—
63.
När sist min vän skall bli, som jag nu är,
Af tidens grymma händer nött och slagen,
Då blodet torkat och hans panna bär
En massa rynkor; när den unga dagen
Fått lutning ned mot ålderns mörka bryn
Och allt, hvad skönt nu honom gör till konung,
Försvinner eller svunnit för hans syn
Och tagit med från våren all dess honung:
Emot den tiden rustar jag mig stark;
Låt tidens grymma knif än mot mig svingas,
Han skall ej skära bort ur minnets mark
Min älsklings skönhet, fast hans lif betvingas.
I dessa svarta rader skall den bo,
Och de ha lif, och han i dem skall gro.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
