Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
28.
Hur kan till glädjen då jag återvända,
Som är från hvilans sötma utelyckt,
Då dagens tyngd ej får med natten ända,
Men dag af natt och natt af dag är tryckt?
De båda, fast i kamp emot hvarandra,
Ha skakat hand derpå att pina mig,
En medelst bråk, med klagomål den andra,
Att allt mitt bråk mig fjermar blott från dig.
Åt dagen säger jag, att du belyser
Hans rymd, när moln betäcka himlens pell;
Åt mörklett natt, att om ej stjernan myser
Ur skyn, förgyller du dock dunkel qväll.
Men dagen dagligt gör min längtan längre,
Och natten nattligt sorgens trångmål trängre.
—
29.
När jag, af Gud och menniskor förskjuten,
Min lott begråter i min ensamhet,
Men himlen för min smärtas skri är sluten,
Och sämre än mig sjelf jag icke vet:
Då önskar jag mig stundom bland de rike,
Som hopp och skönhet, gods och vänner fått,
Vill bli i konst och frihet andras like,
Minst nöjd med det, som gör mest glad min lott.
Men just i sjelfföraktets tankar bunden.
Jag minnes dig, — och all min sorg förgår;
Som lärkan, jublande i morgonstunden
Ur jordens mull, min sång i skyn jag slår.
Uppå det minnets våg så stolt jag gungar,
Att jag föraktar alla jordens kungar.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
