- Project Runeberg -  Singoalla /
Pesten

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Pesten

Dagen kom med tung luft och mulen himmel. Då solen någon gång lyste fram mellan skyarna, var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blåsten hade upphört och vindstilla inträtt, som oaktat den mulna himmelen medförde kvalm.

Tidigt om morgonen väcktes munkarna av en häftig ringning. Den tjänande brodern Johannes öppnade porten och såg en man, klädd i brokiga, slitna kläder. Han begärde få tala vid munkarna. Snart visade sig några av dessa med sin prior i spetsen. Med en hastig blick granskade pater Henrik mannens ansikte och utbrast: -- Vad vill du? Du tillhör det gudlösa folk, som för tio år sedan plundrade detta kloster, eller ock gäcka mig mina ögon.

Men mannen svarade: -- Den saken kunde du haft tid att glömma. Jag kommer nu för att bedja dig om hjälp, ifall du har någon hjälp att giva. Vi anlände hit i natt och lägra i skogen. Böldpesten rasar ibland oss.

-- Böldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga.

-- Ja, svarta döden, sade mannen.

-- Svarta döden! upprepade munkarna och raglade mot valvgångens pelare eller kastade sig framstupa, på golvet eller sänkte bleknade anleten mot bröstet, mumlande: -- Miserere domine!

Pater Henrik sansade sig först och sade till mannen: -- Vi skola alla följa dig.

-- Upp! fortfor han till munkarna. Skördemannen är kommen. Här gäller att rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och relikskrin! Upp!

Munkarna reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som mötte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste några redan om den hemske gästens ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem i vildmarken och på morgonen icke skådat ett mänskligt ansikte, voro okunniga därom. Munkarna, medan de med kors och fanor, hostia och relikskrin, skredo framåt, sjöngo, men sången förtonade klanglöst i den tunga luften, liksom hade skogens ekon dött bort:

Aufer immensam, Deus, aufer iram,
Et cruentatum cohibe flagellum:
Nec scelus nostrum properes ad æquam
    Pendere lancem.

Non opus summi pereat magistri,
Nec sinas passam fore passionem,
Corde sed manans lavet omne crimen
    Sanguis et unda.

Folkhopen följde processionen, som, förd av främlingen, tågade till svedjelandet där det främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade lägrat sig.

Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa, sorg och hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo vilda rop: -- Alako, Alako! Andra ilade med ömsom fulla och tomma bägare från och till en närbelägen källa för att med dess vatten svalka de sjuka.

Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet, och pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa skyar som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget runt om fältet. Men inom hopen, som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet pesten, och åskådarna skingrades som agnar för vinden.

Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo sig munkarna över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra plågor. Friska och sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo det bad, genom vilket de skulle vinna nåd hos de kristnas gud. Mången sjuk, som nyss döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista smörjelsen. Med vin och vatten läskades torkade gommar, med tröstens ord förtvivlade sinnen. De främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta spadarna och gräva en grav åt de döda. Så skedde även, och en munk mässade timme efter timme med entonig, darrande, men outtröttlig röst vid randen av denna grav, som emottog flera och flera offer.

Medan munkarna gjorde detta, spred sig underrättelsen om den sbore mandråparens ankomst över hela trakten. Alla hjärtan bävade. Mången tänkte på mänskliga medel att avvända olyckan ifrån sig och de sina. Några flydde med hustru och barn längre sunnanskogs; nybyggarna i ensliga skogshemman lade fram båge och pilar för att hota envar, som vågade nalkas deras tak.

Men den hemske gästen kunde pil och båge icke bortskrämma. Redan under de sistförflutna veckorna hade flerestädes i nejden misstänkta dödsfall inträffat, men ingen hade trott eller velat tro, att det var den fruktansvärdes verk. Nu då intet tvivel om hans närvaro var möjligt, syntes ock de sista osynliga hindren för hans härjningslust vara på en gång nedslagna. Natten efter det främmande folkets ankomst ilade mordängeln från dörr till dörr, och intet förbundstecken på dörrposten vägrade honom inträde.

*

-- Nej, deras vatten och vin och olja och sånger och rökelser gagna till intet. Vi måste dö. Låt oss då leva, medan vi leva. De oförskräckta vandringsmännen höves det att fira lustiga fester vid gravens rand.

Så talade män av det främmande folket och togo sina vapen och drogo till Ekö slott, vars källare säkerligen vore väl försedda med öl och vin. Då de kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och på borggården män, som bundit dukar kring sina anleten så att föga mer än deras ögon voro synliga; de vandrade för sig själva liksom de fruktat att komma varandra för nära.

-- Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarna.

De få männen på borggården svarade på denna uppmaning med hotande åtbörder, därefter med stenkast och bågskott. Men främlingarna vadade, obekymrade därom, över sundet. Då flydde slottsfolket i båtar över sjön åt andra sidan. Sedan var det lustigt liv på Ekö slott: dryckeslag och sång in emot natten, då skaran avtågade, lyst av mordbrandsflammor från torn och tinnar.

Men fru Helena och hennes son och tjänarinnor hade redan om förmiddagen av slottets sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom helgedomens väggar och i gudsmännens närhet återfinna något lugnt för sina bävande själar. Var riddar Erland och den lille pilgrimen voro, visste ingen.

*

Sju dagar hade försvunnit, då vid midnattstiden klostrets portklocka ringde.

Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren, och en röst frågade: Vem är därute?

-- Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag igenkänner din röst. Öppna för Erland Bengtson Månesköld!

-- Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr riddare? Eller är det en villa, som gäckar mitt öra?

Porten öppnades, och den tjänande kloster, broderns bleka, avfallna ansikte, nu stämplat med en viss förundran, visade sig vid skenet av en lampa, som han höll i handen.

-- Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag är ej en vålnad, utan en levande människa, så märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat, att knappt ett strå står upprätt.

-- Allt är förvandlat, sedan jag sist såg er, herr riddare. Vill ni stiga in i denna dödens boning, så är ni under detta tak den ende levande jämte mig.

-- Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett löfte att icke inträda under ett av människohänder byggt tak. Dödens boning är för övrigt här ute lika väl som där inne. Världen är en kyrkogård, och du synes mig, broder Johannes, såsom en, den där, ännu levande, jordats i densamma. Så förekommer jag mig själv även. Visst är, att mitt hjärta är dött och begravet och ej kan känna någon sorg mer.

-- Väl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma all din sorg. Vet du, att din maka är död, att alla dina trognaste tjänarinnor avlidit, att din fader och lärare, pater Henrik, icke mer är bland oss? Har du sett den kolade återstoden av ditt slott, herr riddare? Allt är fåfängligt, allt, allt.

-- Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren, jag är fullt förtrogen med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart.

-- Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt!... mina ögon hava haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har jordat mitt hjärta i mina bröders grift.

-- Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren med något svävande röst.

-- Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det?... så vida han icke dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger. Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd. Hon talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med att ofta nämna ditt namn.

-- Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren; och det var i hennes famn du lade min son?

-- Ja, vad annat skulle jag göra?

-- Är hon nu borta härifrån?

-- Ja, hon följde det främmande folket, eller rättare: det främmande folket följde henne. Det var förvånande att se: när hon visade sig första gången för dem, vart det jubel bland de förtvivlade, stillhet bland de våldsamma och farsoten flydde från svedjelandet. Hon är ett högre väsen, och din son vilar gott på hennes arm.

De båda männen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren rönte en känsla av tillfredsställelse däröver att han ägde intet mer att förlora, intet mer att hoppas. Han kände sig äntligen stå fri emot sitt öde. Han var skövlad på allt, men knotade ej; det vore orimligt att i denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnlivets brokiga lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker, suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga, vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke, så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en gång fått fotfäste på det evigas klippa, rädes icke, om världssfärerna brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som förstummats. Riddaren såg upp till stjärnorna och kände, att vad helst hans öde, i dem skrivet, ännu kunde förbehålla åt en framtid, så skulle han ej förskräckas mer och ej fröjdas mer: han var fri -- fri emot allt som är företeelse och händelse och tillfällighet och låter mäta sig med tidens mått. Men bakom företeelserna hägrade i hans själ ett annat, som ej försvunne med dem. Vad Helenas, vad den lille Erlands, vad Sorgbarns och Singoallas försvunna bilder innebure, vad som symboliserade sig i deras £ramträdande och bortgång, det vore något för döden oåtkomligt eller kanske hellre något, som döden skulle förklara.

En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet darrade på en blodfläckad klinga, men även den bilden förfärade honom icke mer; han var enig med sig själv därom, att skuld måste utplånas, och ville gärna, så vitt som skuld på honom vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut sin rätt. Han ägde ej en vågskål att väga sin egen andel i sitt livs mörka öden, och hade han ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat den utan att väga, ty han kände ingen lust att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och vedergällning. Och han tänkte därvid på en annan symbol -- försoningens, och det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur pesthymnen:

Da crucem, clavos, scuticam, coronam,
Lanceam, funes rigidamque mortem
Inter iratam mediare dextram
    Et mala nostra. [1]

Erland Månesköld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen. Då morgonsolen gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen fågels sång, ingen skällas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta döden nyss övergivit det och lämnat tystnaden kvar då stodo de båda männen på kullen vid skogsbäcken, och brodern Johannes sade:

-- Således, broder Erland, är det här i denna kulle vi skola gräva vår eremitboning.

Ja, sade Erland, här skola vi bo. Han kastade en blick ned på gräsmattan vid foten av kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans blick inåt skogen i den riktning, varifrån i forna dagar hans själs älskade hade kommit honom till mötes.

-- Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes. Vi väckas då av morgonrodnaden och kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm.

-- Nej, broder, sade Erland, om du icke föredrager den östra sidan, så låt oss välja denna åt väster, åt bäcken till, där vi kunna bjuda aftonsolen, bilden av vår egen sjunkande levnadssol, farväl med hymnen om återuppståndelsens hopp.

-- Väl, vi välja då den västra sidan...

-- Om du själv icke hellre önskar den andra...

-- Nej, nej, gode broder, sade Johannes och betraktade med en mild blick den forne riddarens förr så stränga och bjudande, nu så blida och undergivna ansiktsuttryck. Återvändom till klostret för att hämta våra spadar! Och sedan till arbetet!


[1] Vredens Gud! Ditt rysliga gissel sjunker!
Mellan dig och bävande syndare medle
korset, spjutet, spikarna, dödens smärta,
    blodiga kronan!

(Övers. ur första uppl.)


The above contents can be inspected in scanned images:
161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:09:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/singoall/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free