Det är annandag jul, och på St. Bergs herrgård har hela dagen rått stor brådska. Det har varit ett spring utan all ända i dörrar och trappor, och ju längre det lider fram på eftermiddagen, desto större blir brådskan. Det är ett stoj och ett rop efter knappnålsbrev, kragknappar, krås och nipper av alla slag.
Men så finnes heller i trakten däromkring icke en enda, som ej vet, att friherre Ståhlarms nyengagerade ingeniör i dag skall gifta sig med friherrinnans kammarjungfru, den vackra Ingegärd Hansdotter, och att hennes herrskap gör bröllop åt dem. Många äro de ord av både beundran och avund, vilka fällts om dalasonen, som anlände till St. Berg som en simpel masugnsarbetare och nu svingat sig upp till välbeställd ingeniör, i vilken egenskap han i dag uppträder som den lyckligaste brudgum, som någonsin trätt i en brudstol.
Inemot aftonen sågs ett och annat ekipage hålla framför herrgårdstrappan, medförande en eller flera av ortens förnämiteter, vilka utan undantag voro inbjudna jämte allt godsets eget folk. Smärre grupper av traktens allmoge började också anlända för att betrakta ståten på vederbörligt avstånd; ungdomen gjorde sig i synnerhet förhoppningar om att få se någon skymt av bruden. Framför ett ståtligt nybygge, ett par stenkast från själva herrgården, hade några högtidsklädda dannemän stannat och betraktade det vackra huset med intresserade blickar. Detta var den nyuppförda ingeniörsbyggnaden, den herr Backman med fru genast efter
bröllopet skulle intaga.
-- Det kan man kalla tur, yttrade en belevad danneman; kom hit som masugnsdräng och flyttar efter 8 å 9 år som ingeniör in i en så gentil bostad.
-- Ja, en riktig lyckans gunstling har den pojken varit, inföll en annan.
-- Och skött sig har han också gjort, tillade en tredje, därför bör man icke avundas honom.
Det är ett par timmar senare. Vigseln har ägt rum. Det betydelsefulla ordet »ja», löftet för livet, är uttalat. Fast, manligt och klart av brudgummen milt, darrande och ljuvt av bruden. Där utanför synas hopar av äldre och yngre personer, vilka nyfiket speja upp emot de rikt upplysta fönstren, vari det lyckliga brudparet redan flera gånger till allas stormande glädje visat sig.
Därinne i ett av de glänsande gemaken är hela bröllopsskaran samlad. Sida vid sida sitta de unga tu, strålande av lycka och sällhet. En rad av varma lyckönskningar har redan burits dem. Kammarjunkaren, som är vid det mest briljanta humör, har äskat ljud och ber att få presentera brudens far. Denne framträder och visar sitt allvarliga ansikte med de sant ärliga dragen. På sitt okonstlade och öppenhjärtiga sätt uttalar han nu sin glädje över dotterns lycka, prisande Guds nåd, som låtit honom uppleva denna stund och lade de unga tu på hjärtat att städse minnas, det »gudsfruktan är vishetens begynnelseÈ. Till sist framförde han den döende kolarens välönskningar och skildrade rörd dennes sista ögonblick.
Då bruden mottog denna hälsning från dödsflodens stränder, glänste tårar i hennes ögon, och ödmjukt tackade hon Gud för alla minnen från kolarkojan på Siljans strand.
Då Hans Mattsson slutat, reste sig åter kammarjunkaren och började tala. Utan att precis vara någon särdeles lyckad talare, var han likväl i stånd att genom sitt originella uppträdande och några rätt fintliga kvickheter bereda sina glada åhörare ett angenämt nöje. Han berättade först om, huru han en gång fann bruden utanför Falu fängelses portar, där hon stod och grät bittra tårar över de oförtjänta lidanden, man lät hennes far genomgå. Här passade den värde friherren på, att ganska skarpt uttala sig mot det ännu så sent ofta, förekommande religionstvånget, vilket enligt hans mening vore minst sagt skamligt. Dock, något vore ju vunnet i frihetens intresse, sedan det s. k. konventikelplakatet vore upphävt, och dessutom borde man ju kunna hoppas rätt mycket för frihetens sak av det nyantagna representationsskicket, för vilken förträffliga reform den friherrliga bröllopstalaren tillät sig giva Louis De Geer ett smickrande omdöme. Friherrinnan började nu emellertid tycka, att hennes herre och man var kommen väl långt från ämnet, och försökte med några förstulna blinkningar förmå honom att återgå till detsamma. Kammarjunkaren tycktes förstå det. Men nu stod han inför den kinkiga uppgiften att från De Geers representationsskick övergå till Ingegärds inträde på St. Berg, ,och huru göra detta med tillfredsställande av talekonstens fordringar på reda och sammanhang? Vår talare satte fingerspetsarna för pannan, blundade ett ögonblick och fortsatte: »Jo, det vill säga, emellertid ja» och så följde, huru Ingegärd snart nog efter sitt inträde på St. Berg förstått att göra sig älskad och avhållen av alla, såsom en verklig dygdens ödmjuka dotter. Kom han sŒ till brudgummen och lovordade i varma ordalag de egenskaper hos denne, som kommit honom (talaren) att i den anspråkslösa ynglingen se en man, som vore värd att hjälpa fram i livet. »För de uppoffringar, jag varit i tillfälle att göra för ingeniör Backman», slutade talaren, »känner jag mig emellertid denna stund rikligt belönad».
Och nu, mitt herrskap, återtog den fryntlige värden, har jag lovat min dotter Astrid att få rå om eder en stund, medan hon presenterar en gåva, som hon vid detta tillfälle velat förära brudgummen -- en gåva, som kanske skall påminna om en händelse, vilken väl bör anses stå i ett visst sammanhang till dagens tilldragelse.
Fröken Astrid, högtiden till ära klädd som en liten prinsessa, sprang upp och ställde sig mitt i det glada sällskapet och utbrast:
Men då måsten I alla följa med mig ut i stora salongen.
Därpå var hon försvunnen.
Alla sågo förvånade på varandra, men därpå reste sig en var och steg med brudparet i spetsen ut i stora salongen. Därute väntade fröken Astrid vid tvenne stora, på var sitt staffli uppställda tavlor, innefattade i dyrbara ramar. Tavlorna hade fröken Astrid, som, inom parentes sagt, utbildat sig till en talangfull artist, själv målat. Ännu höllos styckena dolda av ett ogenomskinligt flor, vilket målarinnan berett sig, att medels någon mekanisk inrättning i ett nu avlägsna, sa snart alla gästerna hunnit, med brudparet i spetsen, taga plats framför stafflierna.
Detta var nu gjort, och alla stodo väntande. Ett, tu, tre, räknade fröken Astrid, och tavlorna voro avtäckta. Hela skaran trädde nu närmare och tog styckena i noga betraktande. Den första tavlan föreställde en ung man med av vrede flammande blickar och krampaktigt knutna nävar; han har nyligen slagit en annan till marken; denne andre har ett skurkaktigt ansikte och ligger på rygg med fötterna i vädret. Invid hämnarens fötter och av honom försvarad ligger en ljus, spenslig flickgestalt med förskrämda anletsdrag. Hela scenen föreställes äga rum i en skog. Under stycket lästes: »Oskulden räddad». Den andra tavlan föreställde samme unge man, som å den första uppträtt som hämnaren, liggande avsvimmad på marken. Invid honom knäböjer den ljusa flickgestalten och försöker lägga sin näsduk under hans blödande huvud. Längre in i skogen ses den skurkliknande våldsverkaren fegt fly bort bland trädens stammar. Under tavlan stod: »Våldsverkarens hämnd».
Tavlorna väckte allas beundran, och det mest smickrande beröm ägnades den unga konstnärinnan, som en lång stund gick ur famn och i famn. Brudgummen betraktade tavlorna med en lätt förklarlig blygsel. Ja, han erfor ock en hemlig smärta, som skar djupt in i hans själ, ty den person, som i dessa scener fick spela den avskyvärdes roll, hade dock förr varit honom en avhållen ungdomsvän. Dock, detta hindrade ju icke, att han till fröken Astrid frambar sitt uppriktiga tack, men tillade, förlägen och med hänvisning till den första tavlan:
-- Men, fröken Astrid, inte såg jag väl så vådligt vred ut heller?
