Till Ingegärd från Siljansdalens son.
-- -- -- Tänk så precis! Då jag i dag, den 10 juli, efter en lyckosam resa från London, landat i Göteborg och således åter satt min fot på fäderneslandets jord, är det på dagen tre år, sedan vi tillbringade den oförgätliga stunden i den vackra ängen invid masugnen. Kommer du ihåg? Du lovade då, att dagligen bedja Gud för mig, att jag måtte behållas vid ödmjukheten i Kristus. Naturligtvis tillkommer det icke mig att angiva, i vilken mån jag i detta fall låtit Guds Ande leda mig, men så mycket kan jag dock säga, att efter allt, vad jag under de flydda tre åren hört, sett och erfarit, mitt hjärta till fullo instämmer med psalmisten: »Sällt det folk, vars Gud Herren är». Och vad vidare den saken beträffar, att jag skulle komma åter som samma enkla och rättframme dalason, så lämnar jag åt dig och övriga bekanta att därom döma, då vi råkas. Vare det emellertid sagt, att jag täres av en otyglad längtan att snart återse hembygden; och min plan är nu, att, så snart det blir mig möjligt, härifrån resa till Stockholm, där jag torde stanna på sin höjd fyra eller fem dagar, och sedan fortsätter jag till Falun och vidare uppåt Siljan. Men nu kommer det viktiga i saken: våga nu ej annat än att ingå på mitt förslag, som är -- för att gå rakt på sak såsom en äkta dalason -- att du begär av ditt herrskap ledighet att resa upp och möta mig vid Siljan. Va’tycks? Så snart du tillförsäkras dig herrskapets löfte och i övrigt bestämt dig själv för resan, så skriv några rader, dem du kan adressera till Stockholm. Jag skall då omgående tillskriva dig om dagen, ja, i det närmaste även timmen, då jag är att invänta i Leksand.
Du nämnde i ett brev, att kammarjunkaren uttryckt stor belåtenhet med de betygsavskrifter, jag sände honom, innan jag från Stockholm reste över till England. Jag har likaledes sänt avskrifter av de betyg, jag förvärvat utomlands. Du har väl icke hört, vad han sagt om dem? Jag hoppas dock, att han blev förtjust i dem. Mitt sista brev till honom skrev jag på engelska.
Hinner ej mera denna gång!
Gud vårt allt!
Kan jag motse brev från dig under vistelsen i Stockholm?
Tillgivne vännen
Jonas B.
P.S.
Tack för hälsningarna från fröken Astrid! Att hon slagit sig på målarkonsten var en överraskande nyhet. Jag lyckönskar henne till god framgång på den banan.
D. S.
Till Jonas B. från Siljansdalens dotter.
-- -- -- Tusen gånger välkommen till fosterjorden! Jag får resa! Några av karlarna här kommer att skjutsa mig ända upp till Siljan. Det fattas nu bara, att du meddelar, när du är att invänta samt var vi skola mötas. En hel del saker kunde jag ju ha att berätta, men jag spar det allt, tills vi råkas däruppe. Vi uppsöka då någon plats på den oförgätliga sjöns härliga stränder, och där slå vi oss ner och -- o, vad mycket vi skola ha att berätta varandra!
Angående de sist hitsända betygsavskrifterna, så kom jag helt oförmärkt att få höra kammarjunkaren yttra sig om desamma. Jag hade nämligen ett ärende ned till kammarjunkarens rum, då en främmande herre var där på besök. Den främmande herrn satt och genomsåg några papper, som, efter vad jag nu tager för givet, voro nämnda avskrifter. Då han åter vek ihop dem, yttrade han: »Att döma av de här, synes karlen vara ett geni av första ordningens
»Skulle tro det», svarade kammarjunkaren, »en sådan karl som Backman är det ett nöje att få hjälpa fram i världen.»
Jag låtsades förstås ingenting höra, men nog kan, du tänka dig, att jag var glad, och då jag kom för mig själv, så tackade jag Gud innerligt.
I går frågade mig fröken Astrid, om jag visste, när du skulle ha ditt bröllop, och då jag frågade tillbaka, huru i all, världen hon kunde göra mig en sådan fråga, svarade hon, att hon tänkte måla tvenne tavlor och skänka dig på din bröllopsdag.
Tusen kära hälsningar följer detta brev.
Gud med oss!
Sant tillgivna väninnan
Ingegärd.
