Så väl lilla Astrid som hennes hurtige försvarare hade slutits i vilans ljuva sköte. Vid den förras läger satt friherrinnan och fällde den tysta tacksamhetens tårar över sin dotters lyckliga räddning, och till den senares smög sig ännu flera gånger Ingegärd. När hon såg den slumrandes lugna drag och hörde honom andas så jämnt och stilla, gladdes även hon och tackade Gud. Det rådde en högtidlig stillhet inom den gamla borgen. Man gick så försiktigt i dörrar och trappor och samtalade blott viskande med varandra.
Men där utifrån hördes ett sorl av röster. Det kom från en liten trupp, bestående av ortens länsman, Malmgren, samt ett hans biträde, en livligt gestikulerande f. d. volontär och tre av gårdens underhavande.
-- Ja, yttrade länsmannen, det slår inte fel, denne gynnare är nog densamme, som begått de tre stölderna i socknen. Således både tjuv och kvinnoskändare men var gripa honom, gossar, det är frågan.
-- Jo, är han medlem av det i orten sedda tattarföljet, upplyste en annan av den lilla truppen, då böra vi söka honom i en övergiven gammal lada invid Torvmossen, en fjärdingsväg härifrån; där säges detta följe ha tagit hus.
-- Sagt och gjort, ty naturligtvis är han det, svarade länsmannen och skramlade med de i händelse av behov medtagna handklovarna.
Den lilla truppen började röra sig framåt emot skogen. Ännu en stund hördes ljudet av deras samtalande röster fram till herrgården, men så småningom blev allt tyst.
Med läsarens bifall skynda vi förut till den ovan nämnda gamla ladan. Den låg i en sumpig trakt i skogen och lutade i sitt övergivna tillstånd starkt mot sitt fall. I ett hörn av ladans inre låg bland en mängd smutsiga bylten en utmärglad kvinnogestalt samt tvenne henne tillhöriga barn, av vilka det äldre kunde hava fyllt två år, medan det yngre var blott några månader gammalt. Den arma kvinnan hade en lång stund legat med armbågen stödd mot golvet och huvudet vilande i handen. I detta läge såg hon ut att vara den olyckligaste bland de olyckliga. Väl gjorde det äldsta barnet (bada voro gossar) ihärdiga och muntra försök att framkalla en ljusglimt i den dystra blicken, men förgäves. Mörkt, förfärligt mörkt tedde sig livet för denna beklagansvärda varelse. Icke barnets joller, icke den nedgående solens strålar, som genom väggens otaliga springor upplyste den torftiga tillflyktsorten, förmådde tända en hoppets gnista i den själ, som såg sig dömd till både timliga och eviga kval. Men plötsligt såg hon upp. Med halvt vidöppen mun tycktes hon lyssna; hon sänkte huvudet och lyssnade ivrigare. Förskräckelse avspeglade sig i hennes likbleka ansikte. Hon hörde tydligen stegen av någon annalkande fruktad varelse, och denna visade sig i den i förra kapitlet uppträdande kvinnoskändarens avskräckande gestalt. Denna gång var han om möjligt ännu hemskare att skåda, med sitt blodiga ansikte och sina svullnade läppar, ett minne från det misslyckade våldtäcktsförsöket.
Här göra vi nu ett uppehåll för att gå något tillbaka i var berättelse.
Vi erinra oss Jonas Olssons avsked från Illgärna. Sedan denne avlägsnat sig, gav sig Daniel Ersson de onda lidelserna i våld. Han smög sig in i självmörderskans kyffe, skar ner den döda kroppen och företog undersökning av sängkläderna och detta icke utan resultat. Insydda i trasar och gömda i sängens halm lågo penningar i guld- och silvermynt, uppgående till en summa av närmare tolv hundra riksdaler. Ännu en gång höjde sig med kraft samvetets röst men för döva själsöron. Begärligt stoppade han den funna skatten på sig, varpå han lade kroppen till rätta i bädden och gick ut. Han ingav sedan Margit att skyndsammast anmäla självmordet och låta verkställa begravning av den döda.
Under tiden skulle han själv lämna Illgärna, men likväl hålla sig kvar i grannskapet och, så snart begravningen vore överstökad, åter inträffa för att förelägga Margit, vad hon vidare borde göra. Och att vinna Margit Strand för sina planer erbjöd inga svårigheter; denna veka, i livets allvarliga strider ännu oprövade kvinna var, sedan hon blivit den enda överlevande av en vansläktad familj och ej längre var hågad att stanna i sitt illa ansedda hem, tillgänglig för det första inflytande, som nådde henne. Och detta utövade dess värre han, som redan själv givit sig den krassa otron i våld. Vilken olycka! Om här den gudaingivna kärleken hunnit emellan och räckt den svaga en stark och varm brodershand, hade detta säkerligen blivit hennes både andliga och moraliska frälsning -- men nu hann otron förut och bredde sitt töckniga dok för det öga, som börjat spana efter ljus och glädje.
Underrättelsen om självmordet på Illgärna mottogs av befolkningen i orten utan någon särdeles stor överraskning. Det var ju, vad man kunnat vänta, yttrade mer än en misstänksam granne. Begravningen skedde i all tysthet. Bland några halvstora pojkar, som åsågo, huru den nakna kistan sänktes ned i graven, yttrade en: »Adjö med den, ett hår av hin håle va’ hon» »Ja», inföll en annan, »och ett av de längsta till på köpet.»
Dagen efter begravningen infann sig Daniel Ersson hos Margit. Denna hade redan skänkt honom sitt odelade förtroende och var beredd att i allt följa hans råd. Ett par veckor bortåt låg Daniel, kvar på Illgärna och njöt i all maklighet av husets gästvänlighet. En dag föreslog han till och med Margit, att de »borde bli man och hustru». Vid detta förslag visade Margit en oförställd förvåning. Icke därför att förslaget kom så oväntat, ty även hon hade tänkt sig, att deras bekantskap en gång skulle taga sådan vändning, men hon hade aldrig väntat sig det under sådan form. Så obelevad hon i själva verket var, hade hon likväl kunnat drömma om huru hennes blivande man en dag skulle, under betygande av sin kärlek, anhålla om hennes hand och hjärta, och huru de sedan i veckor av ljusa framtidsvyer skulle bereda sig att under mottagande av kyrkans välsignelse fira sitt bröllop. Då den unga kvinnan i mer eller mindre förtäckta ordalag lät förstå, att hon så tänkt sig saken, utbredde sig Daniel i ett vidlyftigt tal om, huru en sådan uppfattning av äktenskapet vore att anse som snart föråldrad och överlevad. Någon »kyrkans välsignelser behövdes visst icke. Om en man och en kvinna kände sig dragna till varandra och behagade överenskomma om hjonelag, vore detta deras ensak och anginge varken andliga eller borgerliga myndigheter, och till yttermera visso föreläste Daniel ur ett medhaft häfte av »Folkupplysaren» en uppsats till försvar för det »fria äktenskapetÈ. Margit hörde på och samtyckte, dock utan att vara till sin övertygelse vunnen för den »moderna» åskådningen; men hon hade nu en gång blivit spånet på tidströmningarnas hav, och såsom sådan kunde hon endast -- följa med.
Efter ett par veckors dröjsmål på Illgärna rådde Daniel sin nu vordna fästekvinna eller -- såsom han själv föredrog att kalla henne -- sin hustru att, sedan hon hopsamlat några mindre saker av värde, låta igenstänga dörrar och fönster på gården och så uppdraga åt en kommissionär att försöka avyttra stället och sedan med honom, Daniel, draga sina färde. Ingenting var lättare att förmå Margit till än detta.
Och nu började på allvar färden utför det sluttande planet. Först slog det värda paret upp med gårdfarihandel och for med sådan mestadels i socknarna kring Falun. Men icke många månader svunno, förr än Daniel Ersson, som under sin maklighetstid i Illgärna haft rika tillfällen att uppamma sin passion för rusdrycker, var en hopplös drinkare. De från krögarnästet medförda penningarna förslösades på några månader och sedan, för att tillfredsställa sitt okuvliga begär efter brännvin, hade den åt förbannelsen hemfallne ingen annan råd än att stjäla och råna. På detta sätt hade han redan efter ett och ett halft år varit i delo med rättvisan och lidit fängelsestraff två olika gånger. Och för den arma Margit hade han vetat att göra livet så odrägligt som möjligt. Knappast en dag hade gått, då hon icke varit ett blodigt offer för den grymmaste misshandel. Hennes i detta fall drägligaste dagar hade varit de, då han suttit inom lås och bom. Men alltid samma viljelösa rov för sin plågoandes onda lidelser hade hon mött honom så gott som vid fängelsets portar och åter börjat följa honom. Det sätt, på vilket de snart nog började färdas fram, var helt och hållet s. k. tattares. I sådan egenskap mottogos de även och avfärdades från den ena orten till den andra, överallt lika fruktade och lika hatade. Efter tre år var Margit moder till tvenne gossar. Följet hade vid denna tid anlänt till västra Bergslagen och för en tid tagit hus i en St. Bergs herrgård tillhörig gammal lada. Margit tillbragte här större delen av dagen med att, bärande det mindre barnet på armen, uppsöka enstaka torpställen för att tigga. Daniel, nu en förhärdad brottsling och till sitt utseende till följd av lasten oigenkännlig från flydda tider, strövade omkring i syfte att stjäla och våldföra.
Det var således ingen annan än Björk Daniel Ersson, vilken så, när hade kommit att begå det nedrigaste våld mot kammarjunkar Ståhlarms femtonåriga dotter, Astrid. Från utförandet av detta dåd hindrades han, såsom vi känna, av sin forne ungdomsvän; och detta utan att de båda männen hade känt igen varandra. Efter sin fega hämnd flydde brottslingen tillbaka till ladan, där hans ankomst satte sådan skräck i den arma kvinnan.
-- Jaså, du ligger här, ditt lata stycke. Var har du maten? Fram me’n i en levande hast; jag är hungrig som en utsvulten varg. Sådan var den hälsning, varmed boven gjorde sitt inträde i ladan.
-- Daniel, se här mina fötter! Jag kan knappast stå på dem. Det har varit mig omöjligt att skaffa någon mat i dag; hav därför förbarmande. Den unga kvinnan visade sina nakna fötter, vilka voro betäckta med sår och svullnaden.
-- Kors för -- -- -- du har, ditt förhäxade troll, underlåtit att skaffa mig mat, fastän du visste, att jag skulle komma hem i det här taget... men det är sant, min nådiga; du har saknat din tuktan i dag... var dock lugn... du skall, få den fullt ut och litet till på köpet för din tilltagande lättja. Se så, opp och giv mig spöet! Det har stått obegagnat sedan i går, men nu skola vi se, vad det duger till! Giv dig i väg efter spöet!
Den sista befallningen beledsagades av en spark mot den arma kvinnans bröst.
-- Daniel, var mänsklig! Om du vill vänta en timma hos barnen, så skall jag försöka krypa till närmaste torp och skaffa dig mat... Se här är några smultron så länge, jag har sparat dem åt dig.
-- Smultron, ha, ha, ha, det är förstås någonting för en hungrig mage... Nåja, inte så illa, dem ta’ vi sedan liksom till tack för agan... Skall hennes nåd börja röra på sig snart, va’?
Margit såg, att ingen barmhärtighet skulle vederfaras henne. Hon grät ej, hennes tårekälla var för länge sedan utsinad. Stum och med halvkvävda suckar reste hon sig och stapplade bort till ett hörn av ladan efter tortyrredskapet, vilket hon räckte åt sin omänsklige plågoande.
--Av med paltorna och ner för mina fötter, röt denne djävulens like. Den olyckliga lydde.
Det älskade barnet, som så ofta sett dylika uppträden, förstod allt, borrade ned sitt huvud bland byltena och uppgav en hjärtslitande kvidan.
-- »Se där, min nådiga, sade boven och lade spöet invid sitt offers huvud, titta riktigt noga på det där. Så långt är det nu, men innan vi sluta det här trevliga, skall det inte vara mer än hälften så långt... Du blir otålig, kan jag se, men den, som väntar på något gott, vet du väl, väntar aldrig för länge.
Nidingen böjde sig för att upptaga spöet, men i samma ögonblick slogs ladudörren upp med en dånande skräll och in stiger länsman Malmgren, åtföljd av sina fyra följeslagare.
--Se så, min gunstig herre, började den litet smått gemytliga länsmannen, ni tyckes mig vara en över hövan morsk krabat... Och trivs kan tänka i den här gamla ladan. Vi ha dock något bättre åt dig, min gosse, ett riktigt palats för resten, av kronan byggt enkom för sådana herrar som du. Där skall du få gott om tid att övertänka dina vackra dygder. Men du bör sträcka i manschetten, min gubbe, jag har tagit med ett par för din räkning. Råkar vara litet hårt strukna, men det kan nu inte hjälpas.
Länsmannen räckte fram handklovarna.
Daniel sprang fort bort i ett hörn av ladan, där han fattade posto med ryggen vänd mot hörnet, varpå han drog upp en lång slidkniv, vilken han svängde över huvudet och yttrade med hotfulla blickar:
-- Den, som närmar sig, har den här i bröstet.
-- Frigge, sade länsmannen till f. d. volontären, gå fram och giv den där herrn en lektion i fäktkonsten.
Frigge steg fram med en kort knölpåk i handen.
-- Åt vilket håll vill, kommissarien se kniven flyga? sporde han med en lätt bugning för sin förman.
-- Åt vänster, om möjligt, så att den inte slår ned på barnkräken.
-- Skall ske, svarade fäktaren och mötte brottslingen på tre stegs avstånd.
Denne skar tänder av vilt raseri och höjde kniven. I samma ögonblick sågs Frigges påk göra en krumbukt i luften och i nästa sekund flög kniven i väggen till vänster. Frigge kastade nu påken till golvet och gick sin ursinniga motståndare in på livet. En vild brottning uppstod, som slutade med att båda tumlade överända.
Länsman Malmgren skyndade fram och lade med tillhjälp av sina följeslagare handklovarna på den vildsinte fången.
Hav barmhärtighet, med honom, bad Margit, som under fejden tagit plats hos sina små.
-- Ja, ungefär lika mycket, som han nyss hade med er, svarade länsmannen. Hur är det, än ni hans hustru?
--Ja, nej, ja det vill säga, vi ha’ aldrig blivit vigda.
-- Så, så, jag förstår... ni måtte i alla fall ha fått nog av honom, men nu må det bli slut på edra lidanden, hädanefter är ni honom kvitt.
-- Men huru skall det då bliva med oss, mig och mina arma barn?
-- Ja, fråga hellre, huru det skulle ha blivit med er, om ni hade måst stanna i det där odjurets våld. Men var för övrigt lugn tills i morgon bittida, då avhämta vi er här.
Rörande Margit, som härmed i det närmaste utgår ur berättelsen, vilja vi till sist nämna, att hon med sina barn genom länsman Malmgrens försorg hemsändes till sin födelsebygd, där hon till sin död förde en någorlunda dräglig tillvaro på socknens bekostnad. Hennes bittra liv tillsammans med Daniel Ersson hade medfört någon rubbning av hennes förstånd, vadan hon under sitt återstående liv nämndes såsom »mindre vetande».
Hennes gossar växte upp och visade dess bättre goda anlag, som gåvo hopp om en ljusare framtid, än man ansåg sig kunna förespå dem vid deras spädaste år.
