Klockan slog 8 i Kopparbergs åldriga kyrkas torn, då fångtransporten höll utanför porten till cellfängelset i Falun. Ingegärds hjärta började häftigt bulta, då hon fick syn på det dystra huset. Hon hade under hela resan trott sig så säker om, att det skulle tillåtas henne att få vara hos sin far under fängelsetiden för att, i händelse av behov, bistå honom. Hon menade att vederbörande, då de fingo reda på, att hennes far var klen till hälsan, genast skulle giva sitt bifall därtill. Såväl fadern själv, som fånggevaldigern hade emellertid försökt övertyga henne om, att hennes plan vore outförbar. Och då de nu kommit så nära som till själva fängelsets portar, fann sig Hans Mattsson föranlåten, att med hela styrkan av sin faderliga myndighet kärleksfullt men bestämt förbjuda henne, att ens göra något försök i den riktningen, hon tänkt sig. Han räckte henne handen till farväl och tillsade henne att uppsöka i stadens grannskap boende släktingar och dröja hos dem, tills fängelsetiden vore slut, då de ju kunde företaga vandringen hemåt i sällskap.
Ingegärd måste således avstå från att ens försöka följa sin far in i cellen. I denna stund sviktade det lugna mod, som dagarna förut besjälat henne. Hon hörde den tunga fängelseporten knarra på sina gångjärn, hon såg sin far i sällskap med de tre brottslingarna släpa sina bojor genom porten och hörde denna med en dov skräll åter tillslutas. Men då brast hjärtats alla fördämningar. Den unga flickan gick upp till den förbiledande vägen, där hon, stödjande sig mot en trädstam, gav fritt lopp åt sina tårar.
»Min stackars gode far», kved hon under ständiga snyftningar, »han kan ej uthärda det... O Gud, du för vars ära han lider, jag beder dig: Styrk honom under dessa 15 dygn!»
Plötsligt kände hon en hand vänligt läggas på sin skuldra. Hon såg upp genom tårarna. En äldre herre med det allra gladaste och fryntligaste ansikte stod framför henne.
-- Hur är det fatt min vän, vad gäller sorgen? Ah, du är uppifrån Siljansbygden, kan jag se. Säg, har du lämnat dina föräldrar?
Ja, svarade den gråtande flickan, min mor lämnade jag på kyrkogården för flera år sedan, och min far har jag nyss sett försvinna genom porten där. Hon pekade på fängelset.
-- Ledsamt, mycket ledsamt, mitt barn, vad har då din far brutit?
Ingegärd berättade hela sammanhanget angående faderns häktande, vartill den vänlige herrn lyssnade med växlande uttryck i sitt ansikte.
-- Fördömt, vilken lagstiftning, mumlade han för sig själv, men såg åter upp med samma vinnande behag i sitt anlete.
-- Nå, flicka, huru skall det nu bli med dig, varthän ämnar du dig?
-- Jag vet ej, svarade Ingegärd. Hela världen synes mig denna stund så mörk och hård.
-- Åh, icke så alldeles, mitt barn, en smula mod och hopp bara, det behövs icke mera, och allt skall åter bli väl. Men huru var det, hon sade, min hustru? -- Den lille herrn såg fundersam ut. --’Får du se någon flicka, som skulle kunna efterträda Lisen, då hon nu flyttar, så lägg beslag på henne.’ Ja visst, så sade hon, och hon skall få se, att jag kommer ihåg, då jag är ute.
Hör du, flicka, skulle du vilja följa mig hem och inträda i min tjänst hos min hustru?
Ingegärd stirrade med förvåning på den främmande, vilken emellertid tycktes henne så hjärtegod, att hans fråga litet smått gladde henne.
-- Men jag har aldrig förr varit i tjänst, frun skall nog ej bli belåten med mig.
-- Nå, det blir ju det, vi få se... hör hit, Erik! En livréklädd betjänt, som hela tiden stått på några stegs avstånd, gick fram till sin husbonde. Tag med den här flickan till hotellet och säg till om en god frukost för hennes räkning. Jag går nu att uträtta några ärenden, varefter vi resa precis klockan 10. Och du följer med, flicka?
-- Ja, men min far?
-- Ja, ser du, barn, han sitter nog, där han sitter, och någon fruktan bör du ej hysa för honom. I alla händelser skall jag sörja för, att han vederbörligen underrättas om din vistelseort och ditt befinnande, och skulle, då fängelsetiden är slut, någon nöd vara på färde, så -- ja, var lugn, du barn! Den vänlige herrns ord piggade betydligt upp Ingegärds nedstämda mod.
Vi vilja nu blott tillägga, att den välvilliga beskyddaren var kammarjunkar Ståhlarm, ägare till den på sin tid ansedda herrgården St. Berg i västra Bergslagen, där han likaledes rådde över flera betydande gruvor och masugnar. I hans av eldiga hästar dragna landå lämnade Ingegärd Falun samma förmiddag, som hon anlänt dit.
