Mer än tre månader hade flyktat, och under hela tiden har kolaren fortsatt sitt arbete i skogen. Regelbundna söndagsbesök ha dock avlagts i hemmet, och vid dessa besök har han alltid skaffat sig tillfällen att få läsa Guds ord för vänner och grannar. Sådana vandringar till hemmet brukade han i regel företaga lördagsafton, och återfärden till skogen anträddes oftast måndags morgon.
Men i dag, en lördag i slutet av februari, rasade en så våldsam snöstorm, att han beslöt stanna i kojan över söndagen, emedan han icke utan skäl fruktade, att de obanade stigar, som förde till hemmet, voro igenmurade av drivor. Han beredde sig således att tillbringa söndagen i sin ensliga boning, men icke i sorglös lättja utan under bön och Guds ords betraktande. Tillräckligt med ved inbars, och då mörkret inbröt, flammade en munter brasa på spiselhällen och spridde ljus och värme i den eljest torftiga hyddan. I en gammal rostig hink hämtade han upp vatten från en vak ute på Siljan, och framför den sprakande brasan verkställde han sedan en grundlig tvagning av sina sotiga arbetskläder och påtog den dräkt, han brukade bära vid sina vandringar till och från hemmet. Sedan han genomgått denna yttre förvandling, började han laga sin kvällsmat. En liten järngryta, som ursprungligen stått på tre fötter, men sedan förlorat de två, ställdes till hälften fylld med vatten över elden, där de förlorade fötterna ersattes av lämpliga stenar. Litet potatis lades sedan i grytan, bredvid vilken snart en stekpanna, innehållande ett par duktiga fläskbitar, stod. Innan kort hördes ett kokande och fräsande ljud, som i förening med en icke osmaklig matdoft skänkte en riktig hemtrevnad åt kolarkojans ensamme innevånare. Det lilla bordet var redan dukat. En rund träskål, en tenntallrik med kniv och gaffel, ett stycke bröd och ett järnstop, fyllt med vatten - se där allt. Potatisgrytan och stekpannan voro lyftade av elden och stodo där rykande på hällen, då ett läte, liknande en människas nödrop, kom kolaren att gå till dörren och lyssna. Samma ljud hördes åter, men denna gång tydligare. Kolaren förvissade sig om, att ropet kom utifrån sjön. Utan lång betänksamhet satte han hatten på huvudet och skyndade ut i riktning åt det håll varifrån nödropet kom. Men det var ej lätt att komma fort genom drivorna, som redan i massor hopat sig på isen. Emellertid kunde han snart skönja ett mörkt föremål, som sjunkit ned på drivan och nu gjorde svaga försök att åter resa sig.
-- Hallå! Vem ligger där? sporde kolaren.
-- Ah, hjälp mig, jag orkar ej längre, hördes en klagande röst svara.
Kolaren lyfte upp den fallna, som visade sig vara en ung kvinna i orsadräkt.
-- Barn, frågade räddaren, vem är du och vad har fört dig hit i detta förskräckliga väder?
-- Jag heter Ingegärd Hansdotter och är från Orsa. Jag kan icke nu berätta allt -- låt mig vila, jag är så trött, så trött.
-- Ja, mitt barn, du skall få vila, svarade kolaren, som nu tog flickan på sina armar och vadade sakta genom drivorna mot kojan.
Då han kommit upp på stranden med sin börda och befann sig bland grenarnas stammar, slog Ingegärd upp sina mörka ögon och sporde likasom gripen av fruktan över att ha fallit i en oväns hand:
-- Vart ämnar du föra mig?
-- Till ljus och värme, blev kolarens lugnande svar.
Med stor ansträngning hade det lyckats mannen att, bärande flickan på sina armar, uppnå kojan. Han kände sig övermåttan lycklig att ha kunnat bringa räddning åt en i stor fara svävande människovarelse. Inkommen i kojan nedlade han den räddade på sin egen torftiga bädd. De frusna skorna drog han av henne, ävensom ytterplaggen, varpå han omsorgsfullt bäddade ned henne mellan fällarna. Innerligt önskade han nu, att han kunnat giva henne någon varm dryck och drog sig lyckligtvis till minnes att han i ett hörn av det lilla skåpet ägde kvarliggande i ett papper något litet fläderté. Av detta anrättades fortast möjligt en god och värmande dryck, vilken den vänlige mannen, sedan han hjälpt flickan sätta sig upp, förmådde henne att intaga. Långsamt drack hon ur téet och föll därpå utmattad åter ned på bädden.
-- Får jag nu vila? frågade hon och såg bedjande upp i den gamle kolarens ansikte.
-- Ja, barn, svarade denne, sov gott och berätta mig i morgon, vad som fört dig hit till denna ensliga strand.
Ingegärd slöt nu sina ögon i tung sömn, varvid hennes unga barm hävdes av djupa andetag.
Kolaren satte sig ned att förtära sin aftonmåltid. Då han därvid hörde stormen tjuta mot kojans bräckliga murar och snömassorna vräka mot det lilla fönstret, tackade han innerligt Gud, som ingav honom att stanna och icke bege sig hem, i vilket fall denna unga varelse nu skulle ha funnit sin dödsbädd i drivorna. Med intresse väntade han morgondagen, då han hoppades, att Ingegärd med återvunna krafter efter den nyss utståndna kampen mot februaristormen skulle ge honom förklaring på sin hemlighetsfulla och oförmodade ankomst till hans koja. Då han förtärt sin enkla anrättning, redde han sig en torftig bädd utmed spiselhällen. Därefter böjde han sina knän i en lång men tyst bön till honom, för vars allmaktsord själva stormen bedarrar. Ännu en stund låg han vaken och lyssnade till det rasande ovädret därute och sin skyddslings jämna, djupa andedrag, vilka senare snart ljödo i takt med hans egna.
