Jag avskyr tanken...
Var är min älskade jättelyra?
Den solskenssträngande, sagolika, ur molnen hängande.
O du min jättelyra,
du hänger över världen som ett frågetecken.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Då jag dör,
kastar jag mig sorglöst ned på dina strängar;
då stå två andar upp ur det okända,
sovande bära de oss över haven,
de stanna mitt på Atlanten. -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Och vi äro båda försvunna ur världen,
min älskade lyra!
(September 1918)
