skald. Född i Folkärna socken i Dalarne d. 20 juli 1864. Föräldrar: landtbrukaren Erik Eriksson och Anna Jansson.
Student i Uppsala 1885, blef K. fil. kandidat därstädes 1892. Han tjänstgjorde under de följande åren som lärare vid Djursholms samskola 1893-95 och vid Värmlands folkhögskola 1895-96, hvarefter han återvände till universitetet och blef fil. lic. 1898. Han ingick därefter vid k. biblioteket, men lämnade denna tjänstgöring, sedan han 1903 blifvit bibliotekarie vid k. landtbruksakademien och därjämte 1905 anställts vid Svenska akademiens Nobelinstitut, såsom sakkunnig i fråga om engelsk litteratur.
1895 framträdde K. som skald med Vildmarks- och kärleksvisor, och redan denna hans första diktsamling röjde, att vår litteratur riktats med en diktare af säregen individualitet, den där i fulltonig lyrik ger uttryck åt ett äkta uppsvenskt kynne, väl förtrogen med lifvet, naturen och människorna i den bygd, där han fostrats och uppväxt. Han framträder som kraftens och den oförfärade manlighetens dyrkare, men visar sig äfven härmed förena »längtans klingande strängaspel». Än mera framträdde hans egendomligheter i hans två följande diktsamlingar: Fridolins visor 1898 samt Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 1901 (sammanförda under titeln Fridolins poesi.) Han har här gifvit ett ypperligt uttryck åt dalkarlslynnet i titelfiguren Fridolin, hvilken i Karlfeldts diktning framstår lika lefvande som Fredman i Bellmans och tydligen är i åtnjutande af diktarens hela sympati, såsom i åtskilligt en skapelse af hans eget kött och blod. Han presenteras som »en stuerad karl af bondestam, hvilken återvändt till fädernas värf, en mycket själfständig och egendomlig man, som icke försmår njutningen och nöjet utan, trots han nått medelåldern, har kvar sitt friska ungdomliga begär efter glädje och lifsnjutning. Han älskar dansen och den muntrande drycken, vänner och människors barn, stolt öfver sin odal, stolt öfver sitt namn, ödmjuk inför Herren, sträng mot dem, som bete sig fegt eller fräckt». I Fridolins mun får så skalden tillfälle att lägga sina stämningar och intryck och framträder alltigenom som den från all förkonstling främmande kärnfriskhetens sångare, hvars dikter också lyckats i sällsynt grad finna gensvar i den svenska allmänhetens hjärtan. Han blef 1904 led. af Sv. akdad.
Ogift.
