skådespelare. Född i Stockholm d. 13 dec. 1805; den föregåendes brorson. Föräldrar: violinisten vid k. hofkapellet Jean Pierre Deland och Eva Magdalena Eklund.
Den äldste af tre bröder, hvilka efter faderns död befunno sig i torftiga omständigheter, nödgades D. tidigt söka sin utkomst och anställdes vid tolf års ålder såsom tolk hos en fransk familj, hvarefter han innehade åtskilliga tjänster, dels som informator, dels som bruksbokhållare. Han var till och med någon tid underofficer vid Svea garde. 1822 inträdde han vid Svanbergska teatersällskapet. Redan 1833 bildade han en egen skådespelaretrupp, hvilken på sin tid räknades till Sveriges förnämsta teatersällskap. Två år därefter associerade han sig med Torsslow och arrenderade tillsammans med honom Djurgårdsteatern 1835-37. Därefter spelade han 1838-49 med sitt sällskap åter i Sveriges och Finlands förnämsta landsortsstäder. Sedan D. genom inflytandet af icke mindre sin personlighet än sitt konstnärsskap lyckats besegra universitetsfädernas i Uppsala fördomar mot teatern, fick genom hans okufliga energi universitetsstaden en väl uppförd, väl inredd och ordnad teater, hvilken af D. invigdes d. 1 dec. 1841. Hösten 1860 fick D. i uppdrag att inviga Helsingfors' nya teater. Under vistelsen i Finland erhöll han från k. teaterns d. v. chef, frih. v. Stedingk, ett smickrande anbud om engagement vid k. scenen, hvilket anbud D. jämte sin hustru antog och tillträdde d. 1 okt. 1861, då bägge gjorde sin entré uti Topelii skådespel »Efter femtio år», hvars hufvudfigur Magnus Drakenhjelm utgjorde måhända D:s snillrikaste skapelse. Han lämnade med sommaren 1861 sitt arrende af Djurgårdsteatern, hvilken han för egen räkning innehaft sedan 1849. Långt förut Stockholms och hela det bildade teaterälskande Sveriges förklarade gunstling, motsåg han nu ett lugn, där han, ostörd af teaterföreståndarens många bestyr, kunde låta skådespelaren obehindradt utveckla sina resurser, då efter någon tids sjuklighet döden ändade hans lif d. 13 nov. 1862.
Bland hans otaliga skapelser under ett fyrtioårigt konstnärslif må, utom förutnämnda, anföras: Chevalier de la Rocheferrier i »Ett parti piket», Markisen i »Fröken de la Seiglière», Gaspard i »Debutanten och hennes far», Sven Ulfsson i »Gustaf Vasa», Martino i »Strozzi och Martino», Morbror Per, Grosshandlare Blum i »Rosemüller oh Finke», Striding i »Äfventyr på en fotresa», Hummer i »De oskiljaktige», Slottsfogden Pedro i »Preciosa», Hans Styx i »Orpheus i underjorden», Polykarpus i »Kronfogdarna», m. fl.
D. var som skådespelare ett snille och den ende värdige att upptaga spiran efter Lars Hjortsberg, såsom sin tids förste komiker i detta ords högre bemärkelse. Om ock den fina, företrädesvis franska, komedien var hans egentliga fält, rörde han sig med samma lätthet, samma blixtrande, oemotståndliga humor inom lustspelet och var därjämte långt ifrån främmande för det allvarliga skådespelet. D. efterlämnade äfven en vacker minnesvård i »Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening», hvilken, stiftad 1857, har hans energi och pekuniära uppoffringar att tacka för sin tillvaro.
Gift 1831 med Hedvig Lovisa Charlotta
De Broen (se n:o 4), var D. fader till fru
Betty Almlöf (se sid. 21.)
