riksråd. Född på Djurslholm Kristi himmelfärdsdag 1547; bror till den föregående, med hvars öden hans egna voro i det närmaste lika. B:s förbindelse med Sturehuset, och sannolikt äfven hans egen öfvertygelse, ställde honom på hertigarnas sida, när dessa började upproret mot konung Erik. Det berättas ännu om ett samtal, som skall ha förefallit mellan B. och Erik, då denne blifvit fången och insatt i Eskils gemak på Stockholms slott. B. förebrådde den fallne konungen att ha bortslösat de silfvertackor, konung Gustaf samlat i detta rum. Erik svarade: »Det har jag att tacka sådana skälmar som du, att I hulpit mig penningarna utösa.»
»Det var ej sant,» svarade B., »ty jag var då ej i landet; men sådana furstar som I hafven alltid tjufvar i deras tjänst.»
Riksråd 1570, råkade han i ogunst hos konung Johan, men återfick före hans död sina ämbeten och värdigheter. Under Sigismund tillhörde han ett parti inom rådskammaren, som konungen betraktade med misstroende och därför uteslöt ur den tillförordnade regeringen. Detta förbiseende närmade B. till hertig Carl; vänskapen brast dock snart sönder och när brytningen mellan Carl och Sigismund blef fullständig, öfvergick han med några af de andra riksråden till Polen för att obetingade ställa sig på konungens sida. De följde tillbaka med Sigismund på hans tåg till Sverige. Efter Stångebro slag utlämnades han jämte de andra riksråden till hertig Carl, som lofvade, »att de på en fri riksdag skulle dömas efter Sveriges lag, i kejserliga, kungliga och furstliga sändebuds närvaro, utan att dessförinnan något ondt skulle dem vederfaras». Gustaf B. fick sex dygn vara hos sin hustru, som på Segersjö nedkommit med en son, men inspärrades sedan på Gripsholm, där han hvarken fick träffa eller brefväxla med någon af sina anhöriga. I mars månad 1600 fördes han till Linköping; domen öfver de anklagade rådsherrarna blef, som vi veta, en dödsdom. Sedan domen blifvit afkunnad, gafs åt de lifdömdes hustrur och barn tillåtelse, att, efter halftannat års skilsmässa, åter få träffa sina män och fäder. De sista stunderna i B:s lif, som han fick tillbringa med sin familj äro beskrifna af hans dotter Kristina, en skildring så hjärtgripande, att ingen kan läsa den utan den djupaste rörelse.
Gift 1581 med grefvinnan Kristina Sture, dotter af Svante
Sture d. y. och Märta Leijonhufvud och sålunda kusin med Carl IX, hade
han med henne ej mindre än 14 barn.
