- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:516

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Stedingk, Kurt Bogislaus Ludvig Kristoffer von - 2. Stedingk, Victor Karl Ernst Berend Heinrich von - 3. Stedingk, Eugene Fredrik Oscar Ludvig von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pour les mérites militaires, en lifstidspension på
6,000 livres samt öfverstefullmakt. Samtidigt
befordrades han i Sverige till generaladjutant
af flygeln. Nordamerikanska fristaterna tilldelade
honom äfven den för hjältarna i frihetskriget stiftade
Cincinnatimedaljen, hvilken Gustaf III nekade
honom att bära, såsom gifven af ett revolterande
folk. Under ryska kriget 1788 förordnad till
öfverbefälhafvare för försvaret af Savolaks,
tillbakaslog han vid Porrassalmi 1789 en mångdubbelt
starkare rysk härafdelning. Den 21 juli s. å.
angrep han ryssarna vid Parkkumäki och slog dem
med en förlust af 850 man, bagage och kanoner,
hvarpå segraren belöntes med generalmajors rang.
Sedan han därefter utfört några mindre träffningar,
utnämndes han, då fredsunderhandlingarna skulle taga
sin början, af Gustaf III till svensk ambassadör
i Petersburg. Här tillvann han sig mycken
gunst så väl af kejsarinnan Katarina, som af hennes
efterträdare, kejsar Paul, och var slutligen bland
alla i Petersburg varande främmande diplomater den som
ägde det största inflytandet. Befordrad
1792 till generallöjtnant, utnämndes han 1794
till serafimerriddare och upphöjdes 1796 till en
af rikets Herrar, den ende svensk som denna
utmärkelse vederfarits, utan att hafva varit
intagen på riddarhuset. Han naturaliserades
likväl redan året därefter och erhöll 1800
friherrebrefvet. Kejsar Alexander i Ryssland,
som allt från sitt uppstigande på tronen betraktat
S. mer som en af kejserliga familjens vänner än
som ett främmande sändebud, utnämnde honom på en
gång 1801 till riddare af sina tre förnämsta ordnar.
Vid utbrottet af Gustaf IV Adolfs ryska krig, hvilket
S. med alla sina öfvertalningar icke kunnat förekomma,
lämnade han ryska hofvet och deltog sedermera i
undertecknandet af freden i Fredrikshamn 1809.
Samma år grefve. Efter regementsförändringen
s. å. återvände han ånyo såsom Sveriges representant
till Petersburg men hemkallades 1811 och utnämndes
s. å. till fältmarskalk, hvarefter han 1813 erhöll
högsta befälet näst kronprinsen Carl Johan öfver
den till Tyskland öfverförda svenska armén.
När Carl Johan kort därefter öfvertog ledningen
af den s. k. Norra tyska armén, erhöll S. ensam
kommandot öfver svenska krigsstyrkan och anförde den
i de blodiga bataljerna vid Grossbeeren,
Dennewitz och Leipzig. Han deltog sedermera
i krigshändelserna i Holstein och marschen till
Brabant samt åtföljde kronprinsen till Paris, där
han med de öfriga makternas ombud slöt den
allmänna freden 1814. Sin återstående lefnad
tillbragte han utan andra befattningar, än
att han 1818–1826 var kansler för krigsskolan på
Karlberg och 1826 anförde en utomordentlig
beskickning till Ryssland, för att beklaga kejsar
Alexanders död och bevista kejsar Nikolai kröning i
Moskva. Ännu tio år efter detta sitt sista
offentliga värf, fick den åldrige statsmannen och
krigaren fröjda sig åt sitt fäderneslands
snabba tillväxt på den fredliga utvecklingens
bana. Han afled först vid fylda nittio
år i Stockholm d. 7 jan. 1837. Ehuru icke oväntad,
framkallade hans död dock en allmän saknad.
Så väl konungen, i egenskap af arméns högste
befälhafvare, som hela svenska hären betygade denna
saknad, genom att anlägga sorg efter S., »svenska
arméns nestor och vår krigsäras patriark».

Gift med Ulrika Fredrika Ekström.


2. Stedingk, Victor Karl Ernst Berend Heinrich von,
sjömilitär. Född på godset Letzau i Pommern
d. 11 nov. 1751; den föreg. bror.

Efter någon tids vistelse i Uppsala,
intogs S. i kadettskolan i Karlskrona och utnämndes
till löjtnant vid amiralitetet 1769, sedan han
bl. a. på kronans lastdragare gjort sjöresor samt
1768 undergått sjöofffcersexamen. S. sökte och erhöll
1770 kunglig tillåtelse att ägna sig åt utrikes
sjöfart och tjänstgjorde, dels såsom frivillig på
spanska örlogsskepp och dels som kopverdikapten på
genuesiska och preussiska fartyg. Vid sin återkomst
till Sverige befordrades han 1774 till kapten vid
amiralitetet, 1777 till major vid örlogsflottan och
blef s. å. artillerimajor vid svenska eskadern af
arméns flotta. Efter att 1778 ha blifvit utnämnd
till öfveradjutant, ingick han jämte brodern i
fransk krigstjänst och deltog med utmärkelse i
franska truppernas landstigning och eröfring af
öarna Grenada och S:t Martin. 1784 öfverstlöjtnant
vid arméns flotta, erhöll han vid finska krigets
utbrott befälet öfver fregatterna Freden och
Sprengtporten samt bevistade under de båda krigsåren
slaget vid Hogland, reträtten ur Viborgska viken,
då han kommenderade avantgardet ur arméns flotta och
med sitt fartyg Styrbjörn trängde igenom de ryska
örlogsskeppens linje omedelbart efter Dristigheten,
äfvensom slaget vid Svensksund. S. kommenderade vid
Svensksund med vanlig stor skicklighet centern af
svenska skärgårdsflottan. Befordrad till öfverste
i armén 1790, blef han 1793 generaladjutant hos
konungen ooch s. å. kontreamiral af blå flaggan,
chef för Åbo eskader samt ledamot af Rikets
allmänna ärendens beredning, utnämndes 1802 till
vice amiral och insattes följande året, sedan han
nyss förrut blifvit chef för Göteborgs eskader, till
ledamot i förvaltningen af sjöärendena. Blef 1809
generaladjutant för flottorna och s. å. amiral, 1811
chef för förvaltningen af sjöärendena och flottans
konstruktionskår samt naturaliserad svensk adelsman
och friherre samt slutligen 1818 generalamiral. Död
i Stockholm d. 30 aug. 1823.

Af naturlig böjelse
och genom uppfostran danad till sjöman, älskade
han med hänförelse sitt vapen och förstod att hos
underordnade äfven ingjuta samma aktning och kärlek
för yrket. Han var ovanligt populär, icke blott för
sin tapperhet, utan äfven för sitt glada lynne och
sin frispråkighet.

Gift 1794 med Lovisa Löf.


3. Stedingk, Eugene Fredrik Oscar Ludvig von,
diplomat, musiker. Född i Stockholm d. 17 nov. 1825;
sonson till S. 1. Föräldrar: generallöjtnanten,
grefve Ludvig Ernst von Stedingk och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/b0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free