Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schröder, Johan Henrik - 1. Schröderheim, Elis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sofia Albertinas efterlämnade boksamling, det stora
Flemingska biblioteket m. fl. samt lyckades ur dessa
vinna större och mindre tillskott för det under hans
vård ställda universitetsbiblioteket i Uppsala. Det
förtjänar äfven ihågkommas, att det var under hans
ledning och på ovanligt kort tid, som detta 1841
flyttades från sin gamla lokal på Gustavianum till sin
nuvarande plats på Carolina rediviva.
S. var ledamot
af Vitt., hist. och Ant. akad., af Vet. Societ. i
Uppsala, Vet. och Vitt. sällskapet i Göteborg, af
k. Samfundet för utg. af handl. rör. Skand. historia,
samt af mer än tjugu utländska lärda samfund. Teol. dr
i Erlangen 1843.
Död i Uppsala d. 8 sept. 1857.
S:s författareverksamhet var både vidsträckt och
mångsidig, omfattande dels ett stort antal
skrifter i historia, fornkunskap, numismatik och
bibliografi, dels flera minnesteckningar, som vittna
om både kritisk skarpsynthet och en mindre vanlig
förmåga i den formella behandlingen. Af det förra
slaget förtjäna i synnerhet ihågkommas Monumenta
diplomatica suecana 1822, Uppsala domkyrka med dess
märkvärdigheter 1826, Scriptores rerum suecicarum
medii aevi, I–II 1818, 1828, tillsammans med
E. M. Fant och E. G. Geijer, Vetenskapssocieteten
i Uppsala 1845, äfvensom uppsatser i historiska
samlingsverk. Minnesteckningarna gälla bland
andra E. M. Fant, M. Norberg, J. Wallenberg
och J. O. Wallin. De äro sammanfattade i Tal och
minnesteckningar 1839 samt i första delen af Samlade
skrifter 1856.
Ogift.
1. Schröderheim, Elis, ämbetsman,
skriftställare. Född i Stockholm d. 26 mars
1747. Föräldrar: d. v. pastor primarius, sedermera
biskopen öfver Karlstads stift, Georg Claes
Schröder (se ofvan) och Margareta Elisabet Elis,
hvilkas barn 1759 adlades med namnet Schröderheim.
Efter åtnjuten enskild
undervisning i föräldrarnes hem skickades S. till
Uppsala att fortsätta sina studier i den riktning, som
fordrades för inträde i k. kansliet. Vid sjutton års
ålder hade han slutat sin akademiska kurs och ingick
1764 som e. o. kanslist i Inrikes civilexpeditionen,
där han fyra år senare befordrades till kopist. Redan
tidigt hade Gustaf III fäst sin blick vid den
kvicke, behaglige unge mannen, hvars befordringar,
så snart Gustaf bestigit tronen, ej länge läto
vänta på sig. I april 1773 utnämndes han till
ordinarie kanslist och s. å. i augusti gjordes han
till protokollssekreterare i k. m:jts konselj. 1774
förordnades han till härold vid alla de kungliga
ordnarne och blef 1775 förste expeditionssekreterare
vid Inrikes civilexpeditionen. Under konungens resor
och vistelse på lustslotten tjänstgjorde S. vanligen
såsom statssekreterare, och i hufvudstaden delade
han göromålen vid detta ämbete med dess ordinarie
innehafvare. Sedan han vid 1778 års riksdag varit
sekreterare i bondeståndet och med skicklighet
redt sig på denna den tiden ganska kinkiga post,
utnämndes han 1782 till ord. statssekreterare för
inrikesärendena, blef vid Svenska Akademiens stiftelse
den 20 mars 1786 en af dess aderton ledamöter och
s. å. tillförordnad landshöfding i Uppsala län. Vid
denna tid led dock hans inflytande på de offentliga
ärendenas ledning starkt afbräck. Han ansågs nämligen
hafva gjort sig omöjlig på statssekreterareposten
genom det köpenskap med pastorat, som på denna
tid bedrefs af regeringens män, och för hvilken
S. fick uppbära hela skulden. Han var emellertid icke
ensam ansvarig för detta oskick, hvilket för öfrigt
existerat långt före hans tid. Vid riksdagen 1789
tjänstgjorde han såsom sekreterare i hemliga utskottet
och innehade samma befattning vid riksdagen i Gäfle
1792, hvilket sistnämnda år han jämväl förvaltade
hofkanslersämbetet. Året förut hade han blifvit
kallad till hedersledamot af Vitterhetsakademien. Den
sista personliga ynnest, han åtnjöt af Gustaf III,
var, då han vid Gäfleriksdagens slut utnämndes
till friherre, hvilken värdighet han dock icke
emottog. När efter Gustafs död de personer, han brukat
i regeringsärendena, undanskötos och aflägsnades,
fick S. en vink om att söka landshöfdingämbetet i
Uppsala och erhöll denna syssla i aug. 1792. Med
anledning af en angifvelse, att han dels haft
samtal, dels brefväxlat med fröken Rudenschöld,
kallades han till förhör inför Svea hofrätt, men,
ehuru han i allt frikändes, ansåg han sig likväl
böra begära sitt afsked, hvilket meddelades honom
i april 1794. Sitt sista lefnadsår tillbragte han
i fattigdom på Järfva utanför Stockholm, hvilken
lägenhet han af Gustaf III erhållit på lifstid,
och som var den enda återstoden af lyckans honom
tillförene beskärda håfvor, och afled där den 30
aug. 1795. Led. af Vet. Akad.
Det förtroende, S. tidigt tillvann sig af Gustaf III, stannade ej
ensamt inom gränserna af hans ämbetsverksamhet utan
sträckte sig i många och olikartade riktningar. Så
tillhörde han konungens förtrogna umgängeskrets och
var alljämt deltagare i hans nöjen, förlustelser och
tidsfördrif. Genom sina angenäma umgängesgåfvor,
sin sprittande kvickhet, personliga tillgifvenhet,
äfvensom genom den uppmuntran, han skänkte
konungens en tid bortåt hysta böjelse för mystik,
frimureri och hemliga vetenskaper, bibehöll han
sig fortfarande i konungens ynnest, äfven sedan
hans inflytande på affärerna blifvit öfverflyttad
på andra gunstlingar såsom Nordin, Wallqvist
m. fl. S. har varit föremål för många klandrande
omdömen i sin egenskap af statssekreterare. Men man
må ihågkomma, att, såsom biskop Wallqvist anmärker
i sitt minnestal öfver honom, stora fordringar voro
ställda på innehafvaren af det ämbete, han hade att
förvalta. Mer än någon annan ämbetsman behöfde han
»känna folket, landet, plägsederna, lagarna, äldre
och nyare samt vara en fullkomlig mästare af språket,
som under dess hand skall användas för författningar,
utslag, uppmuntringar, förmaningar, råd, varningar,
bestraffningar, beröm och hugneligheter, samt vid
flera tillfällen klädas i kyrkans värdiga dräkt, att
befrämja gudaktighet och ett christligt lefverne.» Och
utan tvifvel låg det sanning i minnestalarens härtill
fogade anmärkning. »Af statssekreteraren Schröderheim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
