Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schevenius, Gunnar Lorentz - Schinkel, Berndt von - 1. Schlippenbach, Christoffer Carl von - 2. Schlippenbach, Wolmar Anton von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppträdde biskop Engeström såsom hans beskyddare och
förordnade honom till lärare vid Ystads skola, därvid
biskopen med egen hand tecknade på förordnandet:
»Si non carmina, pectus amo» (fast ej hans sång,
dock honom själf jag älskar). För ett latinskt poem,
hvilket en af S:ii ämbetsbröder, skalden A. Lanærus,
honom ovetande insändt till Vitterhetsakademien, vann
S. högsta priset, hvarjämte åt honom anförtroddes att
granska 1793 års psalmboksförslag. De anmärkningar,
S. gjorde, hade till följd att förslaget underkändes,
hvarefter man senare upptog hans framställning att
utarbetandet af nya kyrkopsalmer borde öfverlämnas
åt en enda person med framstående skaldegåfva.
Gift 1769 med Charlotta Böös.
Schinkel, Berndt von,
militär, historisk samlare. Född i Färgelanda
prästgård på Dal d. 7 nov. 1795. Föräldrar:
kyrkoherden Bengt Bergman och Helena Elisabet
Florelius.
Kort efter sin utnämning 1813
till underlöjtnant vid fältmätningsbrigaden,
beordrades B. att såsom adjutant hos generalmajor
Lagerbring tjänstgöra vid norra armén i Tyskland
samt bevistade fälttåget i Norge 1814. Återkommen
hem, anställdes han till en början såsom adjutant
vid Karlberg, utnämndes 1820 till löjtnant vid
Norra skånska infanteriregementet samt blef
kapten vid generalstaben 1822. Efter att 1823 ha
vunnit anställning såsom ordonnansofficer hos
Carl XIV Johan och 1825 ha erhållit transport
till Lifbeväringsregementet, befordrades han
1828 till major i armén, blef 1833 adjutant hos
konungen, tre år senare öfverstlöjtnant i armén
samt erhöll 1840 adelskap med rätt att upptaga
sin svärfaders, kammarherren J. F. von Schinckels,
namn, med uteslutande af bokstafven c. 1843 vann
han sin sista militära befordran, då han vid Carl
Johans regeringsjubileum utnämndes till öfverste
i armén. Led. af Krigsvetenskapsakademien m. m.
Såsom ordonnansofficer erhöll han med anledning af
det obarmhärtiga sätt, hvarpå Carl Johan behandlats i
Napoleons vid denna tid utgifna memoirer, i uppdrag
att ur k. kabinettets och Carl XIV:s enskilda
samlingar göra utdrag och afskrifter af sådana
handlingar, som rörde konungens historia. Dessa
anteckningar, hvilka han sedan öfverlämnade till
sin brorson Carl Vilhelm Bergman för att redigeras,
hafva dels af denne, dels af andra personer blifvit
offentliggjorda och äro bekanta under titeln: Minnen
ur Sveriges nyare historia samlade af B. v. Schinkel,
öfverste och f. d. adjutant hos k. Carl XIV
Johan. Verket omfattar 12 delar, 1–8 utg. af Bergman
1852–56, del 9 af K. E. J. Rogberg 1864, del. 10–11
af J. A. K. Hellstenius 1868–72 och del 12, i två
afdelningar, af O. Alin 1881–92 samt 3 del. bilagor,
utg. af S. J. Boethius 1881–83.
Död för egen hand d. 14 febr. 1882.
Gift 1:1838 med Beata Sofia von
Schinckel och genom detta gifte innehafvare af de
stora von Schinckelska fideikommissegendomarne i
Uppland, Gästrikland och Stockholm, 2: med Mathilda
Ulrika Eriksson.
1. Schlippenbach, Christoffer Carl von, krigare,
diplomat. Född i Kurland, nyårsdagen 1624,
och son af Kristoffer von Schlippenbach, arfherre
till Salingen och Wiltzing, samt Anna Maria von
Manteuffel.
S. gick tidigt i svensk krigstjänst
samt uppsteg efter M. G. de la Gardies onåd hos
drottning Kristina hastigt till ryktbarhet och
inflytande. Från denna tid befinnes han ha innehaft
den svåra och tvetydiga ställningen att på samma gång
vara förtrogen och gunstling hos den afträdande
Kristina och efterträdaren Carl X Gustaf. Utan
några i öfrigt utmärkta förtjänster, blef han,
från att vara öfverstemunskänk och kammarherre hos
drottningen, på ett och samma år 1654 befordrad
till kammarherre, öfverste för Lifgardet och på
samma dag d. 1 juni upphöjd till friherre och
grefve. Efter Carl X:s tronbestigning skickades
han såsom legat till flera tyska hof, dels för
att tillkännagifva den timade tronförändringen,
dels för att undanrödja de misstankar och den oro,
som uppstått med anledning af Bremenska tvisten. Hos
Carl förblef han sedan i nästan oafbruten ynnest,
afsändes 1656 såsom fullmäktig till Brandenburg, blef
s. å. krigspresident, 1657 riksråd och 1660 president
i Wismarska tribunalet. Förordnad till svensk
fullmäktig vid fredstraktaten i Oliva och sedermera
sänd som ambassadör vid polska hofvet, drunknade han
vid utresan till Polen mellan Elfsnabben och Landsort
d. 27 nov. 1660.
Såsom nästan alla gunstlingar har
S. blifvit strängt tadlad och omtalas såsom häftig och
våldsam, falsk och opålitlig. Hans ovanliga gunst hos
Carl X härflöt hufvudsakligen däraf, att han delade
och understödde konungens djärfva krigsplaner.
Gift 1650 med Helena Elisabet Prauenfalck.
2. Schlippenbach, Wolmar Anton von, fältherre.
Född omkring 1650; den föregåendes kusins
sonson och son till majoren, landtdomaren öfver
Pernauska kretsen, slutligen landtrådet
Johan Wolmarsson von Schlippenbach.
S. deltog som kapten i Carl XI:s danska krig
och tjänade därefter som major i Pommern
och Preussen. Efter återkomsten till
Livland blef han landtråd och utnämndes 1688 till
öfverstlöjtnant vid guvernören Soops regemente
i Riga. Efter att 1692 efter Patkuls
upphetsande relation invalts bland utskottet af
»residerande», transporterades S., som tog föga
del i rörelsen, 1693 som öfverstlöjtnant till prins
Carls lifregemente i Stockholm. När efter Carl
XII:s tronbestigning kriget ånyo utbrutit i Livland,
uppsatte S. ett dragonregemente och blef öfverste
härför samt utförde flere bedrifter. När konungen
bröt upp från Dorpat till Riga, fick S. stanna
kvar och försvara livländska gränsen. Han vann d.
5 sept. 1701 en stor seger vid Rauge och
utnämndes till generalmajor. S. blef emellertid
sedan slagen vid Erastfehr d. 30 dec. 1701 och
vid Sagnitz d. 19 juli 1702, ehuru han gjorde
sitt bästa. 1703 måste han skicka eliten af sina
trupper att förstärka Lewenhaupts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
