Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rydberg, Gustaf Fredrik - 1. Rydelius, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han färden till Stockholm, där han ytterligare
utbildade sig såsom elev vid Fria konsternas akademi
1857–59, hvarefter han det sistnämnda året begaf sig
till Düsseldorf. Under de fem år, han här vistades,
åtnjöt han professor Gudes mästerliga handledning,
hvarjämte han hvarje sommar gjorde besök i Skåne
för att gästa sitt hem, göra naturstudier och
sålunda samla motiv till dessa landskapsbilder
från den skånska slätten, som hans pensel städse
med förkärlek fästat på duken. Sedan han 1864 åter
bosatt sig i fäderneslandet, företog han endast
kortare utflykter från den skånska hembygden,
såsom 1868, då han fick åtfölja Carl XV till Norge,
och 1869, då han på konungens bekostnad gjorde en ny
studieresa till samma land. 1873 gjorde han ett nytt
besök i Düsseldorf och uppehöll sig där inemot ett
år. Agrée af Fria konsternas akademi 1866 och ledamot
af samma konstanstalt 1871. R. är i främsta rummet
kolorist, som med säker uppfattning sätter sig in
i den lokala fysionomien och återger stämningarnas
djup i några enkla, men raska och tilltalande,
färgkombinationer. »Den skånska slätten med dess
fria synvidd, med halmtäckta ladugårdar, med väldiga
höstackar och gröna pilvallar, med åker och äng
och skogsdungar, förtonande i sommardagens solrök,
– bygatan med huslängor af korsvirke, med kvarnen,
dammen, gässen, hästar och kärror och barn i träskor –
de låga, vassbevuxna stränderna omkring insjön, som
afspeglar morgonhimlen – vårdagen, då snön smälter,
men då nattkylan lagt en tunn isskorpa i landsvägens
hjulspår, då himlen ännu är kall och solen ej kommit
sig för att måla gräset grönt och pricka det med hvita
sippor – den solvarma eftermiddagen på högsommaren,
då tunga massor af hvita och grå skyar torna sig upp
på den högblå himlen och båda regn, och då fåren på
slätten svepa omkring sig ett torrt moln af damm –
sådana motiv äro typiska för den skånska lokalmålaren,
och vid dylika motiv har han troget hållit fast.»
(G. Nordensvan). Af hans förtjänstfulla arbeten
förvarar vårt nationalmuseum fyra stycken, näml.:
Vårlandskap i Skåne, Landskap med motiv från Mörrum
i Bleking, Skånskt landskap samt Vinterlandskap i
månsken, alla målade 1867 och 1868.
Gift med Ebba Josefina Borgström.
1. Rydelius, Andreas, filosof,
biskop. Född i Linköping d. 24 aug. 1671. Föräldrar:
d. v. domkyrkokoministern, sedermera kyrkoherden
i Fornåsa, Johan Rydelius och Katarina Horneer.
Vid aderton års ålder skickades R. med ovanliga
kunskapsbetyg från Linköping till universitet i Uppsala,
där professorn J. Bilberg nyss förut framstått såsom den
kartesianska filosofiens målsman. Vid denne utmärkte
lärare fästes R. inom kort genom ett nära personligt
förhållande, dels såsom lärare i Bilbergs hus, dels
såsom mästarens flitigaste och skarpsinnigaste
lärjunge. Då Bilberg 1693 drog sig undan det
akademiska splitet till kyrkoherdebeställningen i Örebro,
följdes han dit af R., som fortfarande begagnade
hans undervisning, och efter ett par år skildes
från honom med en bildning, »i hvilken filosofiens
dialektiska skärpa förenade sig med en på grundvalen
af de gamla mönstern utbildad, fin känsla för formens
och uttryckets skönhet». Hans snilles och lärdoms
företräden fäste ock snart vid honom den allmänna
uppmärksamheten. År 1699 begaf sig R., på inbjudning
af flera bland de utmärktaste universitetslärarne
i Lund, till denna stad, där han hoppades snart
vinna fast anställning. Besviken emellertid i
detta hopp, måste han i åtta år uppehålla sig
medelst enskilda föreläsningar, som voro synnerligt
omtyckta och besökta. Omsider erhöll han 1707 plats
såsom kommunitetsprost eller föreståndare för ett
akademiskt konvikt, där fattiga studenter erhöllo
fri middagsspisning och därefter fingo sysselsätta
sig med lärda öfningar, och utnämndes tre år senare
(1710) till professor i logik och metafysik. Sedan
han i tjugu år, med öfverlägsen skicklighet och ett
densamma motsvarande förtroende af sina lärjungar,
föreläst filosofiens läror, lämnade han sin plats åt
en sin lärjunge, sedermera biskopen Carl Papke, och
förflyttades på egen begäran såsom tredje professor
till teologiska fakulteten 1730. Redan fem år förut
hade han antagit prästerlig ordination och såsom
kyrkoherde i Hardeberga och Sandby prebendepastorat
begynt att ägna sig åt kyrkans tjänst. »När han
nu fullkomligt öfvergick till denna, blef liksom
kronan satt på hans föregående lifs verksamhet,
ty allt hans filosoferande hade ytterst afsett
religionens grundsanningar och varit ett sträfvande
att från den kartesianska lärobyggnadens ståndpunkt
vinna försoning emellan filosofiskt vetande och
uppenbarelsens tro.» Andra året, efter det han
inträdt i teologiska fakulteten, förflyttades han
till andra och 1732 till första professuren, då
han jämväl utnämndes till domprost, sedan han nyss
förut emottagit teologie-doktorsvärdigheten. Vid
biskop Linnerii död 1734 valdes han enhälligt af
Lunds stifts prästerskap till stiftets biskop och
blef universitetets prokansler. Med samma trohet
och nit, som utmärkte alla handlingar, vårdade
han dessa ämbeten, tills döden träffade honom i
Ousby prästgård, under uppresa till riksdagen
i Stockholm, den 1 maj 1738.
Sannolikt var
R. på sin tid Sveriges lärdaste man. Såsom filosof
gällde han för utpräglad kartesian, och han var det
visserligen i sin grundåskådning af tingen, eller
i läran om idéerna; men dock vida mer eklektiker
än sin förebild, i det han vid all spekulation
antog de protestantiskt kristliga dogmerna såsom
ett regulativ, för hvilket allt annat måste vika. I
närmaste sammanhang med hans lif och verksamhet såsom
lärare står hans författarskap. Tvifvelsutan var
R. en af de flitigaste och alsterrikaste författare,
Sverige frambragt. Hans största arbete Nödige
förnuftsöfningar, at lära kenna thet sundas wägar
och thet osundas felsteg, 5 del. 1718, är det första
utförliga verk i filosofi, som blifvit utgifvet på
svenska, och prisas såsom ett af de lärdaste och
yppersta arbeten för sin tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
