Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Reuterholm, Axel Kristian - 6. Reuterholm, Gustaf Adolf - Reutersköld, Alexander Fabian Zephanias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan person 1792, då han erhöll landshöfdings
titel, kallades han 1793 till ledamot af konungens
högsta domstol och erhöll 1794 fullmakt
att vara president i Göta hofrätt, hvilken syssla
han dock aldrig tillträdde utan 1795 mot en
ansenlig summa bortackorderade. Han blef då
i stället president i statskontoret men förflyttades
1796 som president till Vasa hofrätt. Då
ryssarne 1808 plundrade Vasa, undkom R. med
knapp nöd med lifvet och ställde sig därefter under
ryska arméns skydd. Död å egendomen
Loviselund i Finland d. 19 jan. 1811.
Liksom sin yngre broder var R. stolt och högdragen
samt förstod som sagdt väl att se sina
ekonomiska intressen till godo. Liksom fadern
och farfadern var R. en ifrig samlare, i synnerhet
af acta publica, förordningar o. dyl., hvilka
nu, utgörande ett stort antal band, förvaras i
Kongl. biblioteket. En annan samling »Reuterholmska
papper» inköptes 1824 af svenska regeringen
från hans enka.
Gift 1797 med Lovisa Charlotta Malm.
Ätten utslocknade 1864 med hans son.
6. Reuterholm, Gustaf Adolf, statsman. Född
å Svidja i Finland d. 7 juli
1756; den föreg. broder.
Student i Uppsala 1771, inträdde
R. 1775 som fänrik vid Västmanlands
regemente men lämnade
efter två år den militära banan
och blef 1778 kammarherre hos
drottning Sofia Magdalena. Han
hade af fadern ärft såväl hans bättre egenskaper:
arbetsamhet och ordningssinne samt sinne för
litterära öfningar som hans sämre: rätthafveri
och härsklystnad, som hos sonen på grund af
hans lynnesanläggning framträdde i en än mindre
tilltalande form. På en gång högdragen och
adelsstolt samt med nästan fanatiskt svärmeri
omfattande de frihetsläror, som vid denna tid
förkunnades i Frankrike, intogs han snart af ett
fanatiskt hat till Gustaf III och blef för en kort
tid arresterad under 1789 års riksdag. Genom
sin böjelse för mysticism och andeskåderi hade
han kommit i närmare beröring med hertig Carl
och när denne som förmyndare för sin brorson
1792 öfvertagit riksstyrelsen, blef R. Sveriges
verkliga regent. De yttre tecknen på hans betydande
ställning följde i rask följd. Han blef
sålunda 1792 öfverkammarherre hos änkedrottningen,
president i kammarrevisionen och ständig
medlem af hertigens konselj, 1793 »en af rikets
herrar» samt 1794 serafimerriddare. R:s ernående
af makten följdes af betydande förändringar i Sveriges
inre och yttre regeringssystem. En frisinnad
tryckfrihetsordning utfärdades, sparsamhet och
ordning infördes i förvaltningen och R. själf utvecklade
stor drift och arbetsamhet. Märkligast var
dock hans utrikespolitik, som gick ut på ett närmande
till det republikanska Frankrike, och Sverige
var en af de få makter, som 1795 erkände
franska republiken. Till Ryssland blef förhållandet
däremot mera kallsinnigt, hvaraf gustavianerna
med G. M. Armfelt i spetsen begagnade sig
för att förmå Ryssland till inblandning i svenska
förhållanden. De löst utkastade planer, som i
historien gått under rubriken »Armfeltska konspirationen»,
röjdes dock genom ledarens oförsiktighet
och kommo af sig vid ingången. Mot
slutet af sin styrelsetid sökte R. åter närma
Sverige och Ryssland genom Gustaf Adolfs förlofning
med ryska kejsarinnans sondotter, hvilken
förbindelse dock som bekant snart blef bruten.
I sin inre politik bragtes R. snart af sitt despotiska
skaplynne att taga afstånd från sina teoretiska
frihetsidéer. En mängd hänsynslösa åtgärder
visade, att dessa voro föga rotade, bl. a.
stängningen af Svenska akademien 1795. Den
unga konungens välbehag hade R. ej lyckats nå
och då han efter Gustaf Adolfs regeringstillträde
i nov. 1796 i öfverilning inlämnade sin anhållan
om afsked från alla sina ämbeten,, blef detta ej
allenast beviljadt utan han erhöll ock tillsägelse
att omedelbart lämna hufvudstaden. Han irrade
nu under en följd af år under namnet Tempelcreutz
omkring i Europa, sysselsatt med frimureri
och andeskåderier samt synes mer och
mer hemfallit åt förföljelsemani. Efter revolutionen
återvände han till fäderneslandet och sökte
1810 åter sätta sig i förbindelse med sin forne
vän och gynnare, Carl XIII, men dennes konstitutionella
rådgifvare, som fruktade för hans inflytande
öfver konungen, begagnade sig af den föga
vördnadsfulla tonen i ett bref, som R. skrifvit
till denne, att ej allenast hindra ett personligt
sammanträffande dem emellan utan ock att få
utfärdadt ett förbud för R. att visa sig inför
konungen, med frihet dock att för öfrigt vistas i
Sverige. Utom sig af förbittring, gick R. 1810
åter i landsflykt och afled ogift i Schleswig d.
26 okt. 1813, enligt sägen af förskräckelse öfver
svenska arméns inryckande i detta land.
Reuterskiöld, Alexander Fabian Zephanias,
militär, statsråd. Född vid Ludvika
bruk i Dalarne d. 3 dec.
1804. Föräldrar: öfverjägmästaren,
bruksägaren Axel Fredrik
Reuterskiöld och Anna Dorotea
Cedercreutz.
Utnämnd till fänrik
vid Västmanlands regemente
1822, tjänstgjorde R. följande
året vid den då pågående gränsregleringen mot
Ryssland, såsom adjutant hos rikskommissarien,
generallöjtnanten frih. G. Peyron, samt anställdes
1824 vid den arbetskommendering, som var
beordrad till kanalbyggnaden vid Väddö, då han
tillika var arbetschef vid norra stationen. Efter
sju års militärtjänst befordrad 1829 till löjtnant,
och efter ytterliga elfva år, 1840, till
kapten i armén, utnämndes han 1842 till kapten
i regementet, blef 1847 öfverstlöjtnant och förste
major vid nämnda regemente samt 1856 öfverste
och chef för Helsinge regemente, hvilken plats
han 1860 utbytte mot chefsbefattningen vid
Upplands regemente. Under denna långa tjänstetid
vid mer än ett tillfälle pröfvad för sin själfständighet,
sitt nit och sin sakkännedom i allt
hvad som rörde militärväsendet, utnämndes han
d. 28 mars 1862, sedan han dagen förut blifvit
befordrad till generalmajor, till statsråd och chef
för landtförsvarsdepartement. I enlighet med
hans uppfattning, att Sverige i sitt förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
