Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petre, Johan Thore - Petrejus, Petrus - 1. Petri, Olaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämlig engelsk släkt, som 1628 invandrade till
Sverige, där den i flera släktled ägnat sig åt bergshandteringen
– och Kristina Elisabet Nordenadler.
P. skickades tidigt till Uppsala universitet,
där han ganska ung och med heder tog hofrättsexamen,
hvarefter han såsom auskultant i
Svea hofrätt några år biträdde häradshöfdingar på
ting. Efter att under riksdagen i Örebro 1812
ha tjänstgjort såsom kanslist i borgarståndet,
återvände han till sin tjänstebefattning i hofrätten
och fortfor därmed till 1816. I kommerskollegium,
där han äfven ingått, kvarstannade
han till 1819, då han tog afsked från sin notarietjänst
och inköpte hälften af Hammarby bruk i
Gästrikland, hvari hans far var den andra delägaren.
Nu öppnade sig för hans mäktiga verksamhetsbegär
ett arbetsfält, som ej blef ödeliggande.
Det har blifvit anmärkt, att han under
sin lefnad uppdref det årliga smidet vid sina
bruk till öfver 16,000 skeppund, verkställde
odlingsföretag till sammanlagdt 2,500 tunnland,
byggde landsvägar i en förenad sträcka af 10
svenska mil och på sina egendomar införde växelundervisning
i flera af honom själf prydligt uppförda
skolhus. En sådan förmåga kunde icke
blifva obemärkt och obegagnad i viktigare
medborgerliga värf. År 1830 hade bruksdistrikterna
fått säte och stämma i borgarståndet. När
riksdagskallelsen till 1834 års riksdag utgick,
valdes P. till en af deras representanter och kom
såväl genom sina mindre vanliga kunskaper och
sin lyckliga talegåfva som sin orubbliga karaktärsfasthet
och det manliga mod, hvarmed han
häfdade sin frisinnade åskådning, att genast intaga
sin plats bland ståndets främsta män. Han invaldes
genast i talmanskonferensen, där han sedan
hade plats vid alla af honom bevistade riksdagar,
och i statsutskottet. Hela hans personlighet hade
någonting imponerande, och han lyckades äfven
sätta sin prägel å flertalet af sitt stånds beslut
vid denna riksdag, som i de mest brännande
frågorna gingo i en mot Carl XIV Johans regeringssystem
fientlig riktning. Vid 1840–41 års
stormiga riksdag, då P. hade plats i konstitutionsutskottet
och i hemliga utskottet, kämpade
han med sällsynt seg uthållighet för de liberala
idéerna, aldrig tvekande att kläda skott för desamma,
äfven där andra drogo sig tillbaka. Utan
att på ringaste sätt låta sig afskräckas af det ursinniga
hat, för hvilket han på många håll blef
föremål, drog han ock i härnad mot hvarje öfvergrepp
och maktfullkomlighet. Af en af sina motståndare
(C. O. Palmstierna) har han också betecknats
som denna riksdags mest betydande man.
Äfven vid 1844–45 års riksdag hade P. plats
i konstitutionsutskottet, men då konung Oscars
regeringssystem syntes P. slagit in på en mindre
konsekvent reformstråt, än han hoppats, undanbad
han sig missmodig återval till 1847–48
års riksdag. Sedan många år en af representationsreformens
varmaste anhängare, som mer än
de flesta bidragit till framkomsten af det förslag,
hvilket framlades af 1840–41 års konstitutionsutskott,
deltog P. med ifver och värme i de
reformmöten, som 1849 och 1850 höllos i Örebro,
vid det senare som ordförande. I full
öfverenstämmelse med mötets flertal, kunde han
ej finna sig till rätta med det hvilande representationsförslaget,
hvilket han vid sin sista riksdag
1850–51, då han åter hade plats i statsutskottet,
ifrigt motarbetade. Under de följande
åren plågad af sjuklighet, afled P. å Hofors d.
6 dec. 1853. Om den uppskattning, P. vunnit
äfven inom motståndarnas läger, vittnar bäst den
omständigheten, att vid hans frånfälle borgarståndets
talman, hans mångårige skarpaste motståndare,
borgmästare Lagergren, yrkade, att i
protokollet måtte intagas uttrycken af ståndets
saknad och aktning.
Gift 1823 med Gustafva
Elisabet Ulrika Munktell.
Petrejus, Petrus, krönikeskrifvare. Petrus
Petrejus eller Per Persson Uppsaliensis, såsom
han äfven kallade sig, antages ha varit född omkring 1570.
Sannolikt var han anställd i kansliet
och af regeringen använd för beskickningar till
Ryssland samt äfven af Jakob de la Gardie begagnad
till dylika uppdrag. Hans lefnadshändelser äro
således icke mycket kända, och äfven hans dödsår
är obekant. Så mycket mera bekant är han i
vår äldre litteraturhistoria genom sina skrifter,
af hvilka de förnämsta äro: Petri Petreji beskrifning
om K. Carl IX:s kröning 1607, Vera
Narratio... Een viss och sanfärdig berättelse
om några förändringar, som thesse framledne
åhr uti storfurstendömet Moskau skedde äre
etc. 1608; Historia Pseudo-Demetrii seu Griska
Drapeia Ducis Moschovitorum sermone suetico
1608; Een kort och nyttig chrönica om alla
Sverikes och Göthis Konungar etc. 1611, Regni
Muschovichici Sciagraphia. Thet är een wiss
och egentligh beskriffning om Rydzland 1615
m. fl. Bland dessa är den sistnämnda öfversatt
på tyska. Hans svenska krönika var länge i
skolorna nyttjad såsom lärobok.
1. Petri. Olaus, reformator. Född i Örebro
d. 6 jan. 1493 och son af en
smed därstädes Peder Olufsson
och dennes hustru Kerstin Larsdotter.
Efter att hafva erhållit
sin första undervisning vid
Karmeliterklostret i Örebro, begaf
sig P. till Leipzig, där han antog
tillnamnet Phase, och till
Wittenberg, där han erhöll magistergraden d. 10
febr. 1518. Den religiösa lifsutveckling, som
just då pågick vid det sachsiska universitetet,
gjorde på O. liksom på hans yngre broder Laurentius,
som var med honom, ett lifligt intryck
och fann i dem mäktiga verktyg för nya segervinningar.
Återkommen till Sverige 1519, begaf
sig Olaus P. till Strängnäs, där han af biskopen
Matts Gregersson (Lillie) blef vald till diaconus
vid domkyrkan 1520 och begynte att för korgossarna
och andra, som ville afhöra honom,
föreläsa stycken af gamla och nya testamentet.
Dessa föreläsningar omfattades med stor begärlighet
af många, och snart visade sig själfva ärkedjäknen
Laurentius Andreæ bland åhörarna. Detta hade
till följd, att Ol. Petri erhöll ledningen öfver
domkyrkoskolan, ett första, men icke oviktigt,
steg till hans reformatoriska verksamhet. Vid
valriksdagen i Strängnäs 1523 lärde konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
