Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Linné, Carl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och där han gjorde ständiga vandringar för att samla
stenar, växter och insekter, men däremot endast
nödtorftigt skötte de andra kunskapsämnena. Då samma
ifver för naturvetenskaperna, men likgiltighet
för de klassiska studierna, visade sig hos honom
på gymnasium, dit han uppflyttades 1723, rådde de
missnöjda lärarna fadern att sätta den aderton-
eller nittonårige ynglingen i något handtverk. Men
skolans rektor Lannerius och lektorn, assessorn och
provinsialläkaren doktor Rothman, hvilken var lärare i
naturalhistoria, uppmuntrade och omhuldade ynglingens
framstående, men ensidiga anlag. Rothman förklarade
för fadern, att hans Carl skulle framdeles föda sig
som namnkunnig doktor rätt så väl som någon präst. Och
under tiden mognade allt mer hos ynglingen föresatsen
att icke blifva präst, utan läkare. Försedd med ett
rekommendationsbref till sin släkting, domprosten
Humerus, begaf sig L. 1727 till Lund, där han vid
sin ankomst till tullen hörde klockringning och på
sin fråga, hvilken den döde vore, erhöll det besked,
att det var domprosten Humerus, som begrofs. Till sin
lycka erhöll han en annan gynnare i med. professorn,
arkiater Kilian Stobæus, i hvars hus han till en
början fick fritt härberge och kost. Genom sitt stilla
väsen och sin ovanliga flit, men i synnerhet genom sin
kärlek för naturalhistoria, i hvilket ämne Stobæus
var professor, förvärfvade han sig dennes synnerliga
bevågenhet, så att Stobæus, som var barnlös, till
och med talade om att göra den unge studenten till
sin arfvinge. Linnés håg stod likväl till Uppsala,
där natur- och läkarvetenskaperna under Hoffvenius,
Roberg och Rudbeck befunno sig i en förut okänd
blomstring. Han begaf sig därför hösten 1728 med
föräldrarnas samtycke till denna högskola, där
han med ifver fortsatte sina älsklingsstudier men
också hade att kämpa med fattigdomens tryckande
börda. Lyckligtvis blef han, när nöden var som
störst, känd af domprosten Olof Celsius d. ä.,
som för honom öppnade sitt hus, sitt bord och sin
boksamling, samt af arkiater Rudbeck d. y., hvilken
tog honom till lärare för sina barn och föreslog
honom att bestrida de botaniska föreläsningarna
under sin tjänstledighet. Dessa höllos under ett
stort tillopp af åhörare, och nu begynte L:s
namn ljuda kring fäderneslandet. På Rudbecks och
Celsii förord uppdrogs åt honom att 1732 göra en
resa till Lappland, norska kusten och hem genom
Österbotten samt öfver Åbo och Åland. Skörden af
naturalster och vetenskapliga iakttagelser blef stor
och väckte uppseende, men jämväl afund, så att en
kanslersskrifvelse utverkades, hvilken föreskref,
»att offentliga föreläsningar ej skulle få hållas
af någon annan, än den, som själf i ämnet aflagt
vederbörligt prof». L. gaf nu enskild undervisning
i naturalhistoria och proberkonst och reste sedan i
Västmanland och Dalarne. Han mottog därpå landshöfding
Reuterholms kallelse att fortsätta en förut påbegynt
undersökning af bergverken i Dalarne. Här lärde han
känna sin sedermera blifvande maka, en dotter till
stadsläkaren Moræus i Falun. Så väl denne som Linnés
öfriga vänner ansågo emellertid, att han
för vinnande af en mer själfständig ställning
måste blifva medicine doktor. Han beslöt därför
att begifva sig till Holland och anträdde resan
dit i sällskap med en svensk, Claes Sohlberg,
d. 20 febr. 1735. Den 23 juni s. å. promoverades
han till medicine doktor i Harderwijk och utgaf kort
därefter Systema Naturæ, i hvilken han utvecklar sitt
bekanta sexualsystem, och sin Flora Lapponica, hvilka
hvar på sitt vis väckte det största uppseende. Den
ryktbare läkaren Boerhaave, hvilken var en af dem
som blifvit intagen af den unge snillrike svensken,
gjorde honom de fördelaktigaste anbud, om han ville
kvarstanna i Holland. Men då L. vägrade härtill,
rekommenderade han honom hos den rike borgmästaren i
Amsterdam G. Clifford, som antog honom att ordna sin
stora trädgård och sina naturhistoriska samlingar
på Hartecamp, ett landtgods mellan Haarlem och
Leyden. Efter trenne i Holland tillbragta lyckliga år
och ett besök i Paris återkom L. 1738 till Sverige,
dit ryktet om hans storhet ännu icke hunnit. Vid
sin ankomst till Stockholm blef han också behandlad
med en köld, som bjärt afstack mot de hyllningar,
för hvilka han under den sista tiden varit föremål
i utlandet. L. slog sig i sept. ned i Stockholm som
praktiserande läkare. Genom Mårten Triewald blef
likväl Tessins uppmärksamhet fäst vid L. och denne
mäktige man erbjöd honom icke blott rum och bord, utan
skaffade honom ett anslag till hållande af offentliga
föreläsningar i hufvudstaden. Det var under detta
sitt vistande där, som han tillsammans med Triewald,
Höpken, Alströmer och ett par andra 1739 stiftade
svenska Vetenskapsakademien, inom hvilket samfund han
genom lottning blef den förste ordföranden. Den 19
maj blef han amiralitetsmedikus vid flottans station
i Stockholm. 1741 utnämnd till professor i teoretisk
och praktisk medicin i Uppsala, företog han s. å. en
resa till Öland och Gotland. Efter sin hemkomst
därifrån tillträdde han 1742 genom tjänstebyte med
Rosén professuren i medicin och naturalhistoria och
blef sålunda ställd i spetsen för den vetenskap, han
mest älskade och bäst kunde främja. Från denna tid
var hans lycka lika stadgad som hans rykte. Han hade
1739 gift sig med Sara Elisabet Moræa och innehade
en ställning inom vetenskapens rike, hvilken af
ingen bestriddes honom. Från alla länder strömmade
lärjungar till honom. De flesta utländska samfund
täflade att tillägna sig honom såsom medlem. Konung,
ständer och medborgare öfverhopade honom med heders-
och aktningsbetygelser. L. återupprättade 1742 den
förfallna akademiträdgården i Uppsala, grundlade
1743 ett »museum academicum» och utsågs 1744 till
sekreterare i Vetenskapssocieteten. 1747 blef han
arkiater samt 1762 adlad, då han förändrade sitt
hittills burna namn Linnæus till von Linné. L. erhöll
på begäran afsked 1763 med sin son till utsedd
efterträdare men uppehöll enligt konungens önskan
tjänsten till och med vårterminen 1776, då han
för sjukdom förnyade sin afskedsansökan men till
namnet förmåddes kvarblifva »vid hela sysslans
utöfning». Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
