Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold, Carl Gustaf af - Leslie, Alexander - Letterstedt, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och blef filosofie magister i Greifswald 1782.
Kallad till docent vid sistnämnda lärosäte och
till vice rådsbibliotekarie i Stralsund, blef han
1785 Lideniansk bibliotekarie i Uppsala. Gustaf
III antog L. 1786 till sin biträdande sekreterare,
gaf honom bostad på slottet och uppgjorde hans
affärer. 1788 blef han konungens handsekreterare.
Oaktadt den ynnest, hvarmed han omfattades
af konungen, utmärktes L. lika litet som de
andra snillena, hvilka omgåfvo konungens person,
med titlar och yttre värdigheter. Den egentliga
utmärkelse, som kom honom till del, var hans
inkallande i Svenska akademien 1726. För
öfrigt förblef han Gustafs handsekreterare och
försågs af sin konungslige gynnare med en
anständig utkomst. Först senare efter Gustaf
III:s död utnämndes han till kansliråd 1799,
upphöjdes i adligt stånd 1809 och erhöll
titel af statssekreterare 1818. På ålderdomen
hade han den olyckan att förlora sin syn och
tillbragte de sju sista åren af sin lefnad i fullkomlig
blindhet. Hans förströelse och tröst under
dessa långa år voro hans aftoncirklar, i hvilka
personer af olika stånd och åsikter, i litteratur
som politik, sammanträffade, och till hvilka några
motstycken sedan den tiden ej gifvits. Död i
Stockholm barnlös d. 9 nov. 1829.
Leopolds första poem Ode öfver kronprinsens (Gustaf
Adolfs) födelse 1778, kritiserades skoningslöst i
Stockholms-Posten af Kellgren, hvilken, liksom
han i L. anat en farlig medtäflare, alldeles fördömde
den unge diktarens verk. Emellertid blefvo
de båda skalderna längre fram försonade, och L.
ingick såsom medarbetare i Kellgrens tidning
Stockholms-Posten, där bägge förenade sina vapen
mot deras gemensamme motståndare Thorild.
Efter Kellgrens tidiga död intog L. oomtvistadt
dennes skaldetron och blef, efter det den af förmyndarestyrelsen
tillslutna Svenska akademien
åter öppnats 1796, icke allenast själen i denna
utan öfver hufvud den, som utöfvade det största
inflytandet på vitterheten och den andliga odlingen
inom landet. Själf bildad i den franska
skolan, hyllade han i egna och andras skrifter
hufvudsakligen dess smakregler, hvarför det var
mot honom, som den nya skolan skarpast riktade
sina vapen. Någon djup känsla tillhör ej den
Leopoldska sångmön. Men upphöjda tankar, enskilda
drag af poetisk flykt samt en fulländad diktion,
äro egenskaper som ej kunna frånkännas henne.
L. är jämte Kellgren tidehvarfvets mest representative
författare och tillika representant för upplysningstidehvarfvet,
beroende detta bl. a. på mångsidigheten
i hans skriftställarskap, på hans kunskapsrikedom,
att icke säga lärdom, samt på hans
långa verksamhetstid. Till hans förnämsta arbeten
höra hans bägge på alexandriner skrifna
femaktstragedier Oden och Virginia (den förra
uppförd 1790 och den senare 1803), samt hans
öfversättning af Pirons komedi »Metromanien».
Han har äfven skrifvit en mängd lyriska stycken,
såsom: Ode öfver begäret till ett odödligt namn,
Häfdernas röst, Det slutande århundradet,
Religionen, m. fl.; politiska sånger, såsom: Sång
öfver sjösegren vid Hogland; större seriösa
stycken: Förtjensten, Predikaren, fabler, epigram
och poetiska berättelser; den äkta svenska skildringen
Eglé och Annette; Den vackra bedjerskan,
Sagan om byxorna, Mina nya rum, m. fl.;
skaldebref och en mängd tillfällighetsstycken. De
förnämsta bland hans prosaiska skrifter äro: Om
smaken och dess allmänna lagar, Om diktens
bruk i poesien, Om den äldre svenska litteraturens
förhållande till den franska, Bref om
poetisk stil, flera filosofiska afhandlingar, kritiska
uppsatser, tal, m. m. Leopolds Samlade skrifter
äro utgifna i 6 delar 1814–33 och de poetiska
bland dem i en ny af C. R. Nyblom ordnad upplaga
1873.
Gift 1790 med Sara Petronella Fehman.
Leslie, Alexander, krigare. Född omkring
1579.
L. var bördig från Skottland
och inkom till Sverige i
Carl IX:s tid. I början af
Gustaf II Adolfs regering antagen
till löjtnant vid Holifer
Poplers regemente, åtföljde han
Jacob De la Gardie på dennes
segertåg genom Ryssland, hvarefter
han öfvergick till Polen och utnämndes
till öfverste 1622. Fyra år senare förordnades
han att som kommendant föra öfverbefälet i
Pillau, hvilket ansågs såsom en af de viktigaste
platserna på andra sidan Östersjön och därför
af L. ytterligare förstärktes och befästes. Han
var äfven någon tid kommendant i Stralsund och
satte denna fästning i försvarsgodt skick. Likväl
var det först efter det Gustaf Adolf landstigit i
Tyskland för att deltaga i religionskriget, som
L. fick ett rymligare fält att visa sitt mod och
sin genom mångårig öfning vunna krigsvana. Vid
stormningen af Greiffenhagen 1630 tillfångatog
han en del af besättningen och jagade följande
året österrikarne från Lockenitz, hvarefter han
befordrades till generalmajor i neder-sachsiska och
westfaliska kretsarne och guvernör i Stralsund.
1632 erhöll han efter Gustaf Horn befälet öfver
den arméfördelning, som bevakade schlesiska
gränsen, och utnämndes 1636 till fältmarskalk
och generalkommendant öfver svenska hären i
Westfalen. 1638 erhöll L. på begäran afsked ur
svensk tjänst och mottog 1639 öfverbefälet af
den här, som skottska covenantpartiet ställde mot
Carl I. Han trängde 1640 segrande in i England,
blef en af parlamentets kommissarier vid
underhandlingarna med konungen och utnämndes
1641 till lord och earl. 1643 förde han åter en
skottsk armé mot konungen och försvarade efter
Carls afrättning 1649 sonens, Carl II:s, sak, men
blef slagen af Cromwell 1650. Följande året
insattes han på Towern men lössläpptes genom
drottning Kristinas bemedling. Död 1661.
I den
lysande raden af Gustaf Adolfs krigare intager
L. ett utmärkt rum. Att tidens krigföringssätt
icke fordrade några stora teoretiska studier, därpå
har man ett bevis i den nu omtalade fältherren,
hvilken, efter hvad handlingarna intyga, hvarken
kunde läsa eller skrifva.
Letterstedt, Jakob, mecenat. Född i Vallerstads
socken i Östergötland d. 15 dec. 1796. Föräldrar:
trumpetaren Johan Gabriel Lallerstedt och Kristina
Palmgren.
Till sitt tjugonde år var L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
