biskop, lärd. Född i Stockholm d. 3 febr. 1683. Föräldrar: notarien i Hofkonsistorium, sedermera kyrkoherden i Leksand i Dalarna, Lars Alstrin och Kristina Upmarck.
1706 företog han en resa till åtskilliga högskolor, och erhöll den filosofiska graden vid universitetet i Greifswald 1708. Sedan han någon tid varit v. bibliotekarie i Uppsala och skött sekreterarebefattningen vid akademien därstädes, utnämndes han 1723 till professor i teoretisk; filosofi. 1731 blef han pastor i Leksand; 1734 pastor-primarius i Stockholm samt sedan biskop, först i Växiö 1742 och slutligen i Strängnäs 1748.
Grundlärd som teolog och filosof, vigde han därjämte djupa insikter i en mängd andra vetenskapliga ämnen och åtnjöt på sin tid ett synnerligt stort anseende. Som riksdagsman intog han en förmedlande hållning och uppträdde städse som tolk för mildhet och skonsamhet. Vid 1742--43 års riksdag erhöll A. af prästeståndet i uppdrag att, jämte en annan af ståndets ledamöter, till fröken Taube framföra ständernas varning för hennes brottsliga förhållande till konungen, hvilken skrapa tack vare A:s foglighet blef vida mildare, än den var ämnad. Han skickades äfven under den då rådande jäsningen till Dalarne för att genom det inflytande, han ägde från sin pastorstid i Leksand, söka lugna den oroliga befolkningen, hvilket dock endast delvis lyckades. Fyra år före sin död kallades han till den genom H. Benzelii död lediga ärkebiskopsstolen, ett förtroende, hvilket han likväl undanbad sig. Död d. 4 nov. 1762.
Gift med Margareta Asp. Hans barn blefvo adlade med namnet
von Alstrin.
