konung. Född d. 14 maj 1710; biskop af Lübeck och hertig af Holstein-Gottorp; son af Kristian August, hertig af Holstein-Gottorp och Albertina Fredrika af Baden-Durlach, sondotter af Carl X:s syster Kristina Magdalena.
På grund af släktskapen och genom rysk inverkan valdes Adolf Fredrik efter den barnlöse Fredrik den förste till tronföljare i Sverige d. 23 juni 1743. Han var mild, godsint och välmenande, men trög, obeslutsam och föga begåfvad. Hans gemål Lovisa Ulrika, som i allt var en motsats till sin man, snillrik, kvick lidelsefull och härsklysten, fick därför genast ett afgjordt välde öfver honom och ledde honom obestridt efter sin vilja. Den 25 mars 1751 uppsteg A. F. på Sveriges tron Med den nye konungen vaknade den gamla åtrån efter ökad konungamakt. »Ingen var ock mera ägnad än han, att genom folkets kärlek vinna vidgad makt; men ingen heller mindre i stånd, att våldsamt tillrycka sig densamma.» Också råkade han snart i ännu större trångmål, än hans företrädare. Det härskande partiet, Hattarne, som förut bundit händerna på honom genom en, ytterligare inskränkt, konungaförsäkran, tillät sig att i de obetydligaste saker uppträda mot honom, kränkte honom med förebråelser, och förnärmade på alla upptänkliga sätt hans kungliga värdighet. Till och med hans sons uppfostran gjordes till en statsaffär och konungen fick ej ens rätt att häri förordna efter eget tyoke. En gång lät rådet, utan att tillfråga konungen, genom öfversten för hans garde häkta en underofficer, som på konungens befallning förhindrat ett af de öfvermodiga riksråden att köra in på inre borggården.
Hattpartiet utnämnde, liksom senare den franska skräckregeringen, ett formligt välfärdsutskott, den s. k. ständernas kommission, hvilken lät som uppviglare häkta alla, som på något sätt yttrade sig till fördel för konungen. Slutligen förordnades, att »till kunglig majestäts och rikets sannskyldiga nytta» rådet skulle få en namnstämpel, att begagna då konungen vägrade sin underskrift.
Detta var mer än Lovisa Ulrikas stolta sinne kunde bära. En sammansvärjning, som förut var uppgjord, att återställa regeringssättet, sådant det var i Gustaf II Adolfs dagar, sattes i verkställighet -- men misslyckades, och nu trampade de triumferande Hattarne utan försyn den förödmjukade konungamakten under fötterna. Drottningen fick i konungens närvaro af ständernas deputerade uppbära en skarp varning och konungen måste godkänna en af dem honom föreläst akt, af innehåll, att, om han fortfore i dylika uppsåt, skulle han skiljas från krona och rike. Det pommerska kriget, begynt emot lagen och fördt utan heder, bidrog i hög grad att försvaga Hattpartiets makt och anseende. Därtill kom att Hattarne, sedan de blifvit allrådande, ej kunde bibehålla enigheten inom sig själfva utan söndersletos af personliga tvister både i rådkammaren och vid riksdagen. Dessa förhållanden, af hvilka motpartiet klokt begagnade sig, öfverflyttade nu makten i Mössornas händer. Men dessa, hvilkas valspråk var »hushållning», sörjde just genom sina felsteg i den inre hushållningen själfve för att deras välde ej blef långvarigt. Den allmänna nöden steg snart till en höjd som fordrade sammankallandet af riksdag; men härpå ville icke Mösspartiet ingå. Då uppträdde A. F. i rådskammaren och förklarade, att han till dess en riksdag blefve utlyst nedlade sin kungliga myndighet. Detta oväntade beslut framkallade en allmän bestörtning: kollegierna förklarade sig utan laglig öfverhet icke kunna fortsätta sina arbeten, det lägre folket kom i rörelse och när äfven krigsbefälet i Stockholm förklarade, att de icke längre kunde ansvara för truppernas trohet, måste rådet sedan landet i sex dagar varit utan konung, omsider gifva efter och sammankalla ständerna till en riksdag, hvarpå konungen återtog sin värdighet. Genast vid riksdagens början fingo Hattarna öfvertaget och Mössrådet ställdes till rätta för sina förvända hushållsplaner. Men hofvet fann sig besviket i de förhoppningar det fästat vid den timade partihvälfningen och konungen blef lika vanmäktig som förut.
Konung A. F. afled i Stockholm d. 12 febr. 1771. Han var icke
vuxen det svåra kallet att under en tid upprörd af häftiga
partistrider föra statsskeppet i land. Men »godheten är också en makt
på jorden»; människokärleken, välviljan och det husliga lifvets dygder
utmärkte honom i hög grad. Folkets uppriktiga tårar vid dödsbudet
vittnade att han ägde en plats i sina undersåtars hjärtan. Hans barn
med Lovisa Ulrika voro Gustaf (III), född 1746, Carl (XIII), f. 1748,
Fredrik Adolf f. 1750 och Sofia Albertina f. 1753.
