krigare, statsman, författare. Född i Jämtland d. 28 mars 1760. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Kristoffer Kristoffersen, adlad Adlersparre, och Ebba Sofia Planting-Berglod. Han inträdde vid femton års ålder i krigstjänst och deltog som ryttmästare vid Lifregementet till häst med utmärkelse i finska kriget 1788--90. Härunder blef han fången.
1793 tog han afsked från ryttmästarebeställningen och ägnade sig åt litteraturen och studier. Han hade redan i sina unga år uppträdt som författare och till och med som skald en gång i sällskapet Utile Dulci vunnit priset framför Thorild. Hans kallelse låg likväl icke åt detta håll: det var som prosaist han skulle skörda sina litterära lagrar. Han utgaf efter hvartannat Blick öfver Vasakonungarna, ett litet mästerstycke ehuru blott ett utkast, Läsning i blandade ämnen, Krigssamlingar och Historiska samlingar, det sistnämnda likväl icke förrän under senare delen af sin lefnad. Hans förnämsta arbete förblir dock Läsning i blandade ämnen, en periodisk skrift, i början kallad Läsning för Landtmän, som han utgaf åren 1795--1801 med biträde af flera den tidens verksammaste litteratörer såsom Leopold, Silfverstolpe, D. v. Schulzenheim, o. s. v. Den innehåller många förträffliga uppsatser i ämnen af litterärt och allmänt medborgerligt intresse och bidrog kraftigt till spridandet af nya idéer, till krossandet af gamla fördomar och till den tänkesättets utveckling, som efter hand framkallade statshvälfningen 1809. Namnet »Läsning i brännbara ämnen», såsom denna tidskrift kallades vid hofvet, röjer nogsamt huru den och dess utgifvare voro anskrifna. Också skyndade d. v. hofkansleren Zibet att af en obetydlig uppsats taga sig anledning att förbjuda dess vidare utgifvande. Nu drog sig A. tillbaka, arrenderade ett litet landställe och sysselsatte sig med studier och åkerbruk.
Vid krigets utbrott 1808 sökte han ånyo anställning inom armén, utnämndes till major och öfverstelöjtnant samt placerades vid västra armén i Vermland. Det var här han skulle grundlägga sitt ryktes odödlighet, när han i början af mars 1809 af vänners och kamraters förtroende ställdes i spetsen för Värmländska fördelningen af nämnda armé, hvilken beslutit marschera till hufvudstaden och genomföra den statshvälfning, fäderneslandets vådor anvisade såsom enda räddningsmedlet. När A. ankom till Stockholm, hade Adlercreutz' beslutsamhet redan utfört detta vågstycke, hvars utgång eljes kanske varit oviss nog. Om således den omedelbara andel A. hade i statshvälfningen blef mindre än Adlercreutz', blef belöningen dock icke mindre: han fick genast en plats i riksföreståndarens konselj och några veckor därefter en dylik i det nya statsrådet; utnämndes till generaladjutant, friherre, kommendör av Svärdsorden, generalmajor och chef för västra armén, allt 1809; fick i uppdrag att med Vermländska fördelningen afgå till norska gränsen och underhandla med prins Kristian August om hans val till svensk tronföljare, emottog honom vid Svinesund och ledsagade honom till Stockholm.
1810 utbytte A. sin plats i statsrådet mot den af landshöfding i Skaraborgs län; men äfven här följde regeringens nådebevisningar det nya statsskickets upphofsman: han blef efter hvartannat grefve 1816, en af rikets herrar 1817, serafimerriddare 1818. Med dessa utmärkelser följde äfven kallelser till ledamotskap i åtskilliga lärda samfund, till och med i Svenska akademien, hvilket han dock afböjde. År 1824 begärde han afsked från landshöfdingetjänsten och tillbragte sina sista lefnadsår på sin egendom Gustafsvik i Vermland, där han dog d. 23 sept. 1835.
Gift 1810 med Lovisa Linroth.
Liksom A. i andlig kraft och snille öfverträffade de flesta af sina
samtida, gjorde han det äfven i kroppsligt hänseende. Han var lång,
af en nästan herkulisk kroppsbyggnad och »man kunde kallat honom skön,
om ej naturen nekat honom det lätta, rörliga och älskvärda». Ställd
midt i bränningarna af en orolig brytningstid, har han som offentlig
man naturligtvis blifvit mycket olika bedömd.
