Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kochen, Christofer von - 2. Kochen, Johan Henrik von - Kock, Markus - Kock, Karl Axel Lichnowsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om den utrikes handeln, förordnades K. att som
kanslist åtfölja svenske kommissarien Johan de
Rodes till Moskva 1655. Under deras vistelse
därstädes utbröt kriget mellan Sverige och Ryssland,
och inom kort anlände underrättelsen, att
svenska trupper inbrutit i Lithauen. I förbittringen
lät tsar Alexis fängsla alla i Moskva
vistande svenskar, bland dem von K., och hålla
dem fångna till 1658, då K. med de andra återkom
till Sverige. Sedan ett vänskapligare förhållande
inträdt mellan sistnämnda land och
Ryssland, förordnades K. 1678 till svensk kommersfaktor
och sedermera till kommissarie i
Moskva.
Adlad 1683 med namnet von Kochen,
utnämndes han året därefter till envoyé i Ryssland
och blef 1686 burggrefve i Narva. Död i
Stockholm 1711.
Gift med Anna Hassenia.
2. Kochen, Johan Henrik von, ämbetsman,
politiker. Född i Narva d. 21 okt. 1681; den
föregåendes son.
Med omfattande kunskaper,
inhämtade vid svenska och utländska lärosäten
och ytterligare ökade genom vidsträckta resor,
antogs K. 1705 till extra ordinarie kanslist vid
Carl XII:s fältkansli i Polen och uppehöll sig
där under någon tid vid svenska beskickningen
i Warschau.
I Bender, dit han lyckats rädda
sig med konungen, emottog han dennes befallning
att afgå med bref till svenske ministern
grefve Piper, hvilken såsom svensk krigsfånge vistades
i Kiev. Han deltog sedermera i kalabaliken
1713, blef 1714 sekreterare vid utrikesexpeditionen
och följde i denna egenskap Carl ända
till dennes död.
1720 befordrad till kansliråd,
utnämndes han 1727 till statssekreterare vid utrikesexpeditionen,
blef samma år hofkanslär och
upphöjdes 1731 i friherrligt stånd.
Utmärkt duglig som ämbetsman, leddes K. af samma
politiska grundsatser som Arv. Horn. Också
erhöll han af det då vid makten varande partiet
flerfaldiga prof på dess förtroende. Så insattes
han vid 1723 års riksdag i mindre sekreta deputationen
samt inkallades af Horn i den af nämnda
års sekreta utskott för behandling af de hemligaste
utrikesärendena upprättade s. k. sekreta
kommissionen. Han var vidare en af de kommissarier,
som 1725–26 underhandlade om Sveriges
biträdande af den s. k. Hannoverska alliansen
eller det förbund som England, då såsom bekant
i personalunion med Hannover, lyckats ingå med
Frankrike och Preussen till en motvikt mot det
mellan Spanien, Österrike och Ryssland afslutade
förbundet. 1734 var han bland underhandlarna
om ett närmare förbund med Frankrike. Vid
riksdagen sistnämnda år ifrågasattes han till landtmarskalk,
men undanbad sig. Då Horns välde
1739 föll, delade K. sin förmans öde och afsattes
från hofkanslärsämbetet.
K. fortfor att vid de
följande riksdagarna vara verksam för sina politiska
grundsatser, städse betraktad som en af
Mössornas hufvudmän. Han afled d. 5 mars 1758.
Gift 1721 med Maria Antoinetta Hildebrand.
Kock, Markus, myntmästare. Född i Lüttich d.
14 jan. 1585 och son af en där boende bergsman
Daniel Kock och Katarina Havens.
Uppfostrad i faderns yrke, hade han tidigt blifvit förtrogen
med olika metallers bearbetning och antogs
vid tjugoåtta års ålder till myntmästare i Bromberg.
Härifrån flyttades han i samma egenskap till
Königsberg och kom slutligen till Berlin. Den
utveckling, industri och näringar i Sverige vunno
under Gustaf Adolfs styrelse, gjorde behofvet af
ett bättre skiljemynt, än de brukliga kopparklippingarna,
nästan oafvisligt, hvarför regeringen
såg sig om efter någon som kunde bringa svenska
kopparmyntningen i jämnhöjd med hvad utlandet
hade att uppvisa vid samma tid. Denne man
blef K., som 1626 inkallades i riket och utnämndes
till k. myntmästare i Nyköping och året
därefter i Säter. Han införde genast flera förbättringar,
bland annat det i åtskilliga andra
länder redan då rådande bruket att å mynten
utsätta myntmästaremärken. Den vackra prägeln
och öfriga omständigheter utvisa för öfrigt både
K:s egen skicklighet och huru högt kopparmyntningen
då stod i hans hemland.
En annan
skapelse af K:s oförtrutna verksamhet var Avesta
kopparverk, för hvilket han utnämndes till direktör,
och som under honom erhöll sin första egentliga
utveckling. Han dog därstädes d. 20 nov.
1657 och begrofs i Avesta kyrka, som af honom
uppbyggdes och som han för egna medel lät
inreda.
Gift 1614 med Elisabet van Eyck.
Kock, Karl Axel Lichnowsky, språkforskare,
universitetslärare. Född i Trelleborg
d. 1 mars 1851. Föräldrar:
handlanden Johan Engelbrekt
Kock o. Jeanette Ingeborg Bruzelius.
Efter att 1870 ha tagit
studentexamen i Lund, idkade
K. någon tid studier i Strassburg.
Utnämnd till docent i nordiska
språk i Lund 1879 blef han s. å. filosofie doktor.
Anställd 1890 såsom professor i nordiska språk
vid Göteborgs högskola utsågs han 1891 till dess
rektor, men tog redan s. å. afsked från rektoratet
och 1893 från professorsbefattningen, hvarefter
han bosatte sig i Lund. »K. är,» utlåter sig
det kända märket Ad. N-n, »en både mångsidig
och grundlig forskare, som särskildt om
den svenska språkhistorien inlagt storartade förtjänster.
Inom detta område falla såväl hans
båda största och till sina resultat viktigaste, Språkhistoriska
undersökningar om svensk aksent,
I, II 1878–85, och Studier öfver fornsvensk
ljudlära, I, II 1882–86, som ock hans Undersökningar
i svensk språkhistoria 1887 och
Om språkets förändring 1896 samt de flesta af
hans synnerligen många smärre uppsatser, införda
i olika nordiska och tyska tidskrifter,
men företrädesvis i det af K. såsom hufvudredaktör
sedan 1898 redigerade ’Arkiv för
nordisk filologi’. Flera af dessa tidskriftsartiklar
äro äfven af stor vikt för så väl den danska
språkhistorien som den allmänt fornnordiska grammatiken,
särskildt i fråga om omljudsläran och
de af K. med särskild förkärlek behandlade
accentförhållandena. Ehuru K:s författareskap är
af öfvervägande lingvistisk natur, har han dock
äfven visat sig vara en framstående filolog, särskildt
genom det tillsammans med C. af Petersens
utgifna gedigna och omfattande arbetet Östnordiska
och latinska medeltidsordspråk 1889–94.»
Gift 1883 med Ebba Levinia Olbers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
