Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Katarina Stenbock - 3. Katarina (Karin Månsdotter) - 4. Katarina - 5. Katarina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strömholm d. 13 dec. 1621, åttiofem år gammal. Hon
ligger begrafven i Uppsala domkyrka.
3. Katarina (Karin Månsdotter), Erik XIV:s
drottning. Född enligt konungens
uppgift d. 6 okt. eller 6 nov.
1550 och dotter af en korpral
vid namn Måns från Medelpad,
som tjänade i konungens lifvakt.
Om konungens första sammanträffande
med Katarina berättas,
att han en dag – såsom det
vill synas, i början af 1560-talet – gick öfver
Stortorget i Stockholm och hänryckt öfver hennes
skönhet stannade framför en ung flicka, som satt
där och sålde nötter. Flickan var ingen annan
än Katarina, då blott tretton år gammal. Erik
lät genast upptaga henne på slottet, beredde
henne undervisning och en plats såsom kammarjungfru
hos sin med Katarina ungefär jämnåriga
halfsyster Elisabet, hvarjämte åt henne anförtroddes
tillsynen af konungens oäkta dotter Virginia.
Efter hand utvecklade sig mellan konungen
och flickan ur hopen en kärlek, som af inga
skiften rubbades och i sig innebar den enda
verkliga lycka, som blomstrade för den olycklige
monarken.
I samma mån, hans kärlek tillväxte,
öfvergaf han sina gamla förbindelser;
frierierna till främmande furstinnor drefvos allt
mera lamt, ock när Katarina, som redan 1566
nedkommit med en dotter, Sigrid, två år därefter
födde en son, Gustaf, beslöt Erik inom sig
att upphöja henne till drottning. Det välde,
hennes högsinthet och ädla hjärta utöfvade på
den lidelsefulle konungen, föreföll mängden så
obegripligt, att folket talade om henne som en
trollpacka och trodde, att hon tjusat konungen
med en trolldryck. Ryktet härom kom äfven
till Katarinas öron, men hon fortfor, som förut,
att vara hans goda ängel. »När och hvar hon
kunde, manade hon Erik till det goda och till
försonlighet och fridsamhet; men – hans stjärnor
förmådde öfver honom mera, än hans Karin,
och Göran Persson visste ställa sitt tal bättre än
hon.» Sedan konungen åt sig utverkat ständernas
medgifvande att gifta sig med hvem han
behagade, och äfven hans bröder härtill gifvit
sitt samtycke, firades Eriks och Katarinas bröllop
d. 4 juni 1568, hvarpå kröningen försiggick
dagen därefter.
Sedan Erik var afsatt och insatt
i fängelse, delade hon med honom fångenskapen,
så länge det tilläts, och mildrade hans
sorgliga öde. Under denna tid födde hon ock
sina båda yngsta söner, Arnold och Henrik.
Men i juni 1573, sedan Erik flyttats till Västerås,
blef hon för alltid tillika med barnen skild från
sin make. År 1577, sedan Erik dött, fick hon
af konung Johan Liuksiala kungsgård i Satakunda,
där hon tillbragte den senaste delen af
sin lefnad, vördad och ärad af alla samt högeligen
älskad af de fattiga, för hvilka hon alltid
var en hjälp och ett beskydd.
Hon dog d.
13 sept. 1612 och fick sin hviloplats i Tottska
grafkoret i Åbo domkyrka.
4. Katarina, k. Johan III:s drottning. Född
d. 1 nov. 1526 och dotter af konung Sigismund I
i Polen och Bona Sforza, hertiginna af Milano.
Namnet Jagellonica, hvarunder
hon vanligast omtalas i vår
historia, betecknar hennes härkomst
från litauiske storfursten
Vladislav Jagello, som blef konung
i Polen 1386, och hvars ätt innehade
polska tronen till 1572, då
Katarinas broder, konung Sigismund
II August I afgick med döden.
Då hertig
Johan för sin broder, konung Erik, 1561 anmälde
sitt tilltänkta frieri till den polska prinsessan, gaf
konungen, oaktadt Johan var 11 år yngre än prinsessan,
och såväl politiska som religiösa omständigheter
kunde ha ingifvit honom betänkligheter
däremot, icke blott sitt samtycke, utan lyckönskade
honom till utsikten att en gång få bestiga
Polens konungatron. Knappt var dock hertigen
afseglad, förrän Erik ångrade sitt löfte och skickade
bud efter honom, med befallning att återvända.
Men Johan fortsatte sin färd och träffade
sin brud i Vilna, där förmälningen firades
d. 4 okt. 1562. Det själfrådiga sätt, hvarpå
Johan härvid skickade sig, och än mer, de stora
penningförsträckningar, han lämnade sin svåger
konung Sigismund II, som vid samma tid kommit
i krig med Sverige, väckte, såsom naturligt var,
i hög grad Eriks missnöje. Då Johan med sin
hertiginna återkommit till Finland, erhöll han
Eriks befallning att infinna sig i Stockholm och
stå till ansvar. I stället för att hörsamma kallelsen,
tog hertigen ny trohetsed af finnarna, befäste
Åbo och vidtog anstalter att försvara sig
till det yttersta. På Eriks anklagelser dömdes
han därför af ständerna på riksdagen i Stockholm
1563 till döden, och en här afgick till
Finland, hvarest hertigen efter fåfäng väntan på
en hjälpsändning från Polen, måste gifva sig
fången. Katarina erbjöds välja, antingen att
kvarstanna i Åbo och där njuta furstligt underhåll
eller följa sin gemål i fängelse. Hon visade,
i stället för svar, på sin vigselring med
inskriften: »Nemo nisi mors» (ingen utom döden)
och följde villigt med till Gripsholm, där hon i
fyra år delade sin mans fångenskap, och därunder
födde sonen Sigismund och en dotter,
Isabella. Katarinas nit för den katolska läran
och hennes inflytande på sin gemål i detta hänseende,
är allmänt bekant och bildar en viktig
episod i Johans historia. 1583 föll hon i en
sjukdom, som, lika plågsam genom själskvalen,
som de kroppsliga smärtorna, utsläckte hennes
lif i Stockholm d. 15 nov. 1583. Den allmänna
sorg, som utbredde sig vid underrättelsen om
hennes bortgång, i synnerhet bland de fattiga,
vittnar bäst af allt om hennes mänskliga värde.
Sitt sista hvilorum erhöll hon 1584 i Uppsala
domkyrka.
5. Katarina, prinsessa. Född i Stockholm d.
6 juni 1539; dotter af konung Gustaf I och hans
andra gemål Margareta Leijonhufvud.
Året före Gustafs död, 1559, anmälde sig grefve Edzard
II af Ost-Friesland till hennes hand och erhöll
konungens samtycke, hvarpå förmälningen firades
på hösten i Stockholm. I sitt nya hem i
Tyskland lefde furstinnan i ett halft århundrade
Hon blef änka 1599 och afled d. 21 dec. 1610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
