- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:562

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Järta, Hans - 2. Järta, Carl Thomas - 3. Jönsson, Ola

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som sekreterare för finansärendena, visade han
sig som en ovanligt kraftfull och energisk styresman.
Den härsklystnad och snarstuckenhet,
som mer än en gång gjorde samarbetet med
andra till något för J. outhärdligt, förmådde honom
att af en obetydlig anledning begära sitt afsked
1822.

Hans frihetsgrundsatser hade under
årens lopp betydligt förändrats och hvarje
försök att föra styrelsesättet öfver i mera demokratisk
riktning började i J. finna en bitter motståndare.
När härtill kommer hans ytterliga
känslighet för de angrepp, han tack vare sin
maktfullkomlighet blifvit utsatt för af den oppositionella
pressen, kan man förstå de bevekelsegrunder,
som drefvo honom att i en 1823 startad
tidskrift Odalmannen söka bekämpa tidens
liberala sträfvanden, men hvilken trots några
genom ironi och gnistrande kvickhet utmärkta
uppsatser snart måste upphöra.

1823 af riksens
ständer hugnad med en pension af 2,000
rdr, flyttade han 1825 till Uppsala, mer och
mer uppgående i den därstädes vid denna tid
härskande ultra-konservatismen, för hvilken han
sökte vinna mark genom talrika artiklar i Upsala-Correspondenten,
Svenska biet
och Svenska
Minerva
. Efter att flera gånger ha afböjt honom
tillbjudna viktiga poster mottog han 1837 chefskapet
för riksarkivet, om hvars utveckling han
inlagt ovärderlig förtjänst. Detta utöfvade han
till 1844, från 1840 bosatt i Uppsala, där han
afled d. 6 april 1847.

Sina lediga stunder i
universitetsstaden egnade han vid sidan af publicistiskt
skriftställeri åt historiskt författarskap.
Bland hans arbeten må nämnas: Inträdestal i
Svenska Akademien
, 1826, (öfver G. J. Adlerbeth);
Svenska lagfarenhetens utbildning ifrån
kon. Gustaf I:s anträde till regeringen intill slutet
af 17:de århundradet
, 1838, (i Vitt.-, Hist.- och
Antikv. Akad. handlingar); Om svenska kyrkans
yttre skick och förhållande till staten efter reformationen
och intill slutet af 16:de århundradet
,
(Inträdestal i Vitt.-, Hist.- o. Antikv.
Akad. 1836 och infördt i dess handlingar); Minne
af riksrådet Gustaf Cronhielm
(i Sv. Akad.
handlingar 1850), m. fl. J:s Valda Skrifter
äro 1882–83 utgifna af Hans Forssell med en
utförlig lefnadsteckning. Äreminnen öfver honom
ha ock i Svenska Akademiens handlingar
tecknats af C. D. Skogman och i Vetensk. Akademiens,
af hvilken J. jämväl var ledamot, af
Louis de Geer.

Gift 1: 1801 med Maria
Charlotta Lewis
och 2: 1806 med Fredrika
Kristina Hochschild
.


2. Järta, Carl Thomas, universitetslärare,
historiker. Född i Stockholm
d. 2 sept. 1802; den föregåendes son.

Efter idkade studier
i Uppsala, där J. vid sexton
års ålder blef student, erhöll
han vid 1827 års promotion
den akademiska lagerkransen.
Samma år utnämnd till
histor. lector i Västerås, befordrades han 1839
till professor Skytteanus i Uppsala, men afled
kort därefter d. 8 nov. 1841.

Af hans historiska
skrifter prisbelöntes tvenne af Svenska
Akademien: Försök att utreda orsakerna till
drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan
,
1824; och Äreminne öfver konungarna
Gustaf II Adolph och Carl X Gustaf
, 1836.

Gift 1833 med Sofia Albertina Enebom.


Jönsson, Ola (i Kungshult), riksdagsman.
Född i Kungshult i Allerums
socken af Malmöhus län d. 25
aug. 1826. Föräldrar: hemmansägaren
Jöns Gunnarsson och
Marna Persdotter.

Den begåfvade
och vetgirige gossens
håg stod till studier, men, då
fadern ej ville släppa till härför
nödiga medel, blef han hänvisad till att under
ett par byskolmästares ledning och genom
själfstudium släcka sin kunskapstörst. Han förvärfvade
sig på så sätt ett mindre vanligt förråd
af kunskaper, hvilka, sedan han 1854 öfvertagit
fädernehemmanet, kommo det allmänna till
nytta vid beklädandet af de offentliga uppdrag,
med hvilka han snart öfverhopades. 1859 valdes
han första gången till representant i bondeståndet
för Luggude domsaga, hvilket förtroende
upprepades för de följande ståndsriksdagarna.
Varmt tillgifven de frisinnade grundsatser, som
besjälade den tidens bondestånd, kom han
desto mera att göra sig gällande, som han snart
förvärfvade sig rykte som en af ståndets mest
framstående talare. Han utmärkte sig nämligen
för ett klart och ledigt framställningssätt, aldrig
behäftadt med granna och ihåliga fraser, men
också aldrig saknande bevisningens röda tråd,
en sträng logisk skärpa och förmåga af koncentration,
ett fint begagnande af ironiens vapen och
en tankeflykt, som mer än en gång höjde sig
till ett ädelt patos för hvad han ansåg vara rätt,
men framförallt en fast politisk karaktär, som
aldrig beträddes med afsteg från sin öfvertygelse.
Sådana egenskaper kunna ej undgå att imponera
och redan vid sin första riksdag blef han
suppleant i konstitutionsutskottet, 1862 ledamot
af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet och
1865 af konstitutionsutskottet samt statsrevisor.

Efter representationsförändringen tillhörde J.
Andra kammaren 1867–75. Han slöt sig i början
till landtmannapartiet, men då detta snart
företedde ett allt annat än frisinnadt kynne,
öfvergaf han detsamma redan 1868 för att i
stället deltaga i det s. k. nyliberala partiets bildande.
Detta väckte hos majoriteten en sådan
förbittring, att J., som 1867–68 haft plats i
konstitutionsutskottet, 1869 degraderades till
bankoutskottet och 1870 till ett tillfälligt utskott.
Så småningom betygades dock hans redbara och
själfständiga karaktär åter erkännande genom hans
återinsättande i konstitutionsutskottet 1871, hvilket
han tillhörde under sin återstående riksdagsmannabana,
hvilken 1875 afbröts på ett för J.
hedrande sätt. I motsats mot en del försvarsnihilister
inom landtmannapartiet, yrkade han
nämligen att riksdagen ej skulle nöja sig med att
säga nej till 1875 års härordningsförslag, utan i
skrifvelse till k. m:t anhålla om nytt förslag å
liknande grunder (allmän värnplikt) men med
kortare öfningstid och skälig ersättning åt dem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/a0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free