- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:550

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan III - Johan - Johan Kasimir

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till sin enskilda personlighet var konung
Johan af ett dystert lynne, älskare af enslighet,
studier och begrundande. Härtill kom en icke
obetydlig portion misstänksamhet, ett af Gustaf I
ärfdt och starkt utprägladt drag hos hans söner.
Dessa anlag hade, hvad Johan beträffar, ytterligare
blifvit utvecklade under hans långa fängelsetid
på Gripsholm.

I likhet med sin broder Erik
var han en man af hög bildning för sin tid. Han
talade tyska, engelska, italienska, polska, förstod
franska, var ej okunnig i grekiska, och i latin
så öfvad, att han ofta oberedd höll långa orationer
för utländska sändebud. Teologien var
dock hans älsklingsstudium och i denna vetenskap
följde han noga allt, hvad hans tid hade
att erbjuda. »Man gör likväl,» säger Geijer,
»Johan för mycken heder, om man tror att han
trängt in i det inre af själfva frågan. Hierarkisk
ståt älskade han såsom all annan och uttänkte
ceremonier för gudstjänsten, liksom vapen för
provinserna, sirater för sina byggnader och tillägg
i sin titel.»

Han förenade i sitt utseende
manlighet och skönhet. Ansiktet var, liksom
moderns, långlagdt, med hög panna, stora blå
ögon, öfver hvilka hvilade ett drag af dyster
tankfullhet. Håret var ljusgult och skägget
rödaktigt, och bars under hans senare lefnadsår
långt, så att det räckte till midjan. Hans manliga
utseende förhöjdes ytterligare af en reslig
växt; han var öfver tre alnar lång och näst
Magnus den längste af konung Gustafs söner.
Härtill kom slutligen ett visst anseende af storsinthet,
likväl mera i orden och åthäfvorna än
i själen, där det bodde svaghet och vankelmod,
men tillika en envishet, som understundom urartade
till hårdhet.

År 1592 var det sista af
konung Johans regering. En kedja af vidrigheter
af alla slag och från alla håll hade hopat sig
öfver hans lefnadsafton. Missnöjd med sig själf,
misstrogen mot andra och tärd af en aldrig slumrande
oro, var han öfvergifven, olycklig och sjuk
till själen, innan ännu kroppens sjukdom påminde
om hans hädanfärd. Denna kom dock förr, än
man kunnat vänta. Endast 55 år gammal, afled
konung Johan i Stockholm d. 17 nov. 1592.

Om Johan i raden af Sveriges regenter intar ett
föga lysande rum, förtjänar han dock erkännande
för det intresse, han städse visade konsten, enär
de byggnadsföretag, som tillkommo på hans tid,
voro lika många som storartade.

Gift 1: 1563
med Katarina, dotter af konung Sigismund I
Jagello i Polen och hans gemål prinsessan Bona
Ifonzia af Milano, och 2: 1585 med Gunilla
Bielke, dotter af riksrådet Johan Axelsson till
Herresäter och Räfvelstad och Margareta Posse.


Johan, hertig af Östergötland. Född på Uppsala
slott d. 15 april 1589; den
föregåendes son med Gunilla
Bielke
.

Ett år gammal, förklarades
prins Johan af sin fader
för hertig af Finland, grefve till
Åland och Bråborg i Östergötland,
hvilket hertigdöme efter
Sigismunds afsättning och, sedan
Johan vid Norrköpings riksdag 1604 afsagt sig
kronan till förmån för sin farbroder Carl IX,
enligt löfte skulle utbytas mot n. och v. Östergötland,
samt härad i Småland, Nerike och Västergötland,
Leckö län och hela Dal. 1606 fick han
tillträda hertigdömet, hvars område 1610 förändrades
på så sätt, att han fick Stegeborgs län
i stället för Dal och Leckö. Carl hade i sitt
testamente uppmanat ständerna att taga J. till
konung, om han ville det. Men då ständerna
förklarade sig stå fast i sitt beslut att taga Gustaf
Adolf till kung, förnyade J. sin afsägelse, hvarvid
han ytterligare fick flera härad i Västergötland.
Personligen var J. en lärd och redlig
man, tapper i krig, i fred stilla och fromsint,
men utan både lust och förmåga att handhafva
riksstyrelsen. Sitt hertigdöme vanvårdade han
så, att det rika Östergötland slutligen blef alldeles
utarmadt och hertigen själf försatt i skulder.
Till den dåliga förvaltningen bidrog ganska
mycket hans beständiga sjuklighet, måhända äfven
hans olyckliga giftermål. Detta hade han ingått
d. 29 nov. 1612 med sin kusin, Carl IX:s dotter,
den till både kropp och själ svaga Maria Elisabeth.
Äktenskapet, tillställdt af Carl och den
sluga drottning Kristina, medan kontrahenterna
ännu vore så godt som barn, blef i hög grad
olyckligt. Utan inbördes kärlek och förtroende,
utan barn, som förljufvade deras sammanlefnad,
sysslolösa, sjuka, ledsna vid hvarandra och vid
lifvet, tillbragte de båda makarna sina sorgliga
dagar än på Bråborg, än på Kungsbro eller i
Vadstena. Lyckligtvis blef den tvungna förbindelsen
ej långvarig. Den 5 mars 1618 afled
hertigen på Bråborg och fem månader därefter
bortgick äfven hertiginnan.

Som deras äktenskap
varit barnlöst, hemföll furstendömet till
kronan.


Johan Kasimir, pfalzgrefve, stamfader för
pfalz-zweibrückenska regenthuset
i Sverige. Född d. 12 april 1589;
son af Johan, pfalzgrefve af
Zweibrücken, och Magdalena,
hertiginna af Jülich, Kleve och
Berg.

I yngre år hade pfalzgrefven
Johan Kasimir vistats
vid universitetet i Heidelberg,
besökte därefter Holland, England och Italien
och tjänstgjorde en kort tid såsom frivillig under
markgrefven Joakim Ernst af Brandenburg.
Hösten 1613 kom han öfver till Sverige, med
hvars konungahus han befann sig i någon, ehuru
aflägsen skyldskap, och såg där för första gången
prinsessan Katarina, enda kvarlefvande barnet
från Carl IX:s första äktenskap med Maria af
Pfalz. Mellan honom och den tjugonioåriga prinsessan
uppstod snart en ömsesidig tillgifvenhet
och grefven framförde formligen sin anhållan
om hennes hand. De betänkligheter, som i början
uppstodo med afseende på pfalzgrefvens reformerta
trosbekännelse, kanske också på grund af
hans fattigdom, blefvo dock undanröjda och bröllopet
firades pa Stockholms slott d. 11 juni 1615.
De första åren kvarstannade de nygifta i Sverige
och bodde för det mesta i Västerås. Men 1617
flyttade de till sitt lilla furstendöme i Tyskland,
just i lagom tid för att bevittna, huru det då
utbrytande religionskriget sträckte sina härjningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/a0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free