Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gagnerus, Samuel - Gahm Persson, Sigfrid Lorentz - Gahn - 1. Gahn, Johan Gottlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misslyckadt, uppslaget till det vältalighetsmanér,
som nådde sin höjdpunkt med Lehnberg.
Af Giörwell, som väl förstod att uppskatta Gagneri
lärda förtjänster, emottog han redaktionen af
Svenska Magazinet och ombesörjde dess utgifvande
1767–69, hvarjämte han, såsom verksam
ledamot af Uppfostringssällskapet, utgaf Erinringar
rörande uppfostringsverket och dess nödiga
förbättringar 1774, ett arbete som ofta
nämnes med beröm af hans samtida. Han utgaf
vidare ett par uppbyggelseskrifter. Onde ordspråk,
vederlagde af guds ord och förnuftet
1764 och Betraktelser om menniskiors sista
stunder 1775, hvilka dock äro af mindre betydenhet.
Den senare delen af sin lefnad tillbragte
G. på en liten egendom, som han ägde
i Kungs-Barkarö socken i Västmanland, och
dog d. 27 okt. 1791.
Gift 1: med Margareta
Elisabet Fahlstedt, 2: med Maria Helena Pistolsköld.
Gahm Persson, Sigfrid Lorentz, historisk
samlare. Född i Gårdsby socken
i Småland d. 7 sept. 1725; son
af salpetersjuderiinspektören i
Jönköpings och Kronobergs län
Per Gahm.
Ytterligt vanlottad
i kroppsligt hänseende, låghalt
och sjuklig, kämpade G både på
konstnärs- och ämbetsmannabanan
för sin utkomst, under det han beredde sig namnkunnighet
såsom en af vårt lands flitigaste historiska
samlare.
Student i Uppsala 1744, antogs
han, efter slutad akademisk kurs, 1750 till kammarskrifvare
i krigskollegium, hvarmed hans befordringar
som tjänsteman afslutades.
Som konstnär inskränkte sig hans verksamhet, oaktadt
hans obestridliga talang, till att praktiskt undervisa
andra i ritkonsten. Under en lång följd
af år använde han hvarje ledig stund i riks- och
antikvitetsarkivet, att afskrifva äldre handlingar.
Frukten af dessa lönlösa mödor samlade sig i de
stora »Gahmska samlingarna», hvilka vid hans
död uppgingo till sextio digra kvartband, fördelade
under följande hufvudtitlar: Acta Litteraria
1541–1773, 20 band; biographiska samlingar,
17 band; Samlingar om förbudna böcker, 11
band och Archivum Smolandicum 12 band.
Gahmska samlingarna inköptes 1804 af biblioteket
i Uppsala.
På trycket har han, utom
några mindre afhandlingar, utgifvit: Kongl. stadgar,
förordningar, bref och resolutioner, angående
Swea Rikes Landt-Milice til häst och
fot 1762–65, en af de säkraste källskrifter för
indelningsverkets historia. Detta arbete belöntes
af ständerna med en liten pension, den enda solglimt
som under lifvet träffade den outtröttlige
samlaren.
Död i »ytterlig fattigdom» i Stockholm
den 29 okt. 1794.
Hans boksamling och
enskilda arkiv inköptes efter hans död af den
bekante samlaren Nescher, från hvilken de sedan
kommo till K. biblioteket.
Gift 1758 med
Margareta Katarina Boltenhagen.
Gahn. En skotsk släkt, hvars ursprungliga namn
är Colquhoun. I Johan III:s tid inkom ätten till
Sverige med tvenne bröder, Wolter och Georg
Colquhoun, officerare vid den skotska trupp, som
Charles de Mornay 1572 öfverförde till Sverige.
Efter släktens inflyttning i Sverige, skrefs namnet
i enlighet med det skotska uttalet Cahun, hvaraf
genom rådbråkning sedan uppkom Khahun, Caun,
Gahun, Gaan och till sist Gahn. Wolter blef
stamfader för den svenska släkten, hvaraf en gren
1689 adlades under namn Canonhielm, en annan
1809 under namnet Gahn af Colquhoun.
1. Gahn, Johan Gottlieb, kemist, teknolog.
Född på Voxna bruk i Helsingland
d. 19 aug. 1745. Föräldrar:
bruksägaren, sedermera landträntmästaren
i Falu län Hans Jakob
Gahn och Anna Maria Schulzen.
G:s afgjorda anlag för
kemi och fysik förde honom
under hans uppsalatid i nära
beröring med prof. Torbern Bergman och Carl
Vilh. Scheele, som då var provisor på ett apotek
i Uppsala och ännu föga känd. Hans förhållande
till dessa snillrika män var dock mindre
lärjungens till lärarna, är forskarens till andra
forskare. Alla tre anställde de sina rön och meddelade
hvarandra sina upptäckter. Sålunda upptäckte
G. under sina försök benjordens beståndsdelar,
utdrog ur brunsten mangan såsom egen
metall, riktade kemin med en mängd nya och
värdefulla rön, uppbringade bruket af blåsröret
till en förut okänd fullkomlighet, m. m.
1768 hade G. låtit inskrifva sig som auskultant
i bergskollegium och begynte där sin tjänstgöring
1770. Omedelbart därefter erhöll han förtroendeuppdraget
att verkställa undersökning om en förbättrad
smältningsprocess vid Stora Kopparberget.
Återkommen till Falun, upptäckte han efter
många försök en metod att utdraga vitriol och
svafvel ur vattnet, som uppumpades ur grufvorna,
uppfann en ny blästermätare, förbättrade den
kemiska vågen, o. s. v.
Så stora förtjänster
blefvo icke obemärkta. 1780 tilldelade bergskollegium
honom sin guldmedalj, 1782 erhöll
han af konungen bergmästaretitel, och två år
därefter fullmakt som assessor i bergskollegium,
dock utan lön. Vid 1778 och 1809 års riksdagar
var G. fullmäktig i borgarståndet och vid
den sistnämnda ledamot af konstitutionsutskottet.
Hertigen-regenten inkallade honom 1793 till medlem
i Rikets allmänna ärendens beredning, och
Vetenskapsakademien och andra lärda samfund tillägnade
sig honom såsom ledamot. Någon ordinarie
befattning eller lön af staten hvarken sökte
eller behöfde han, då han af de tekniska anläggningar
och företag, åt hvilka han enskildt ägnade
sig, hade sin rikliga utkomst.
Berzelius erkänner
i många stycken G. för sin lärare. »Jag
hade den lyckan,» säger han, »att på de sista tio
åren af denne i så många afseenden ovanliga mans
lefnad gynnas med hans förtroliga umgänge. Han
har haft ingen möda ospard att göra mig bekant
med så mycket af sin erfarenhet, som kunde
meddelas, och jag har lifligt känt den förbindelse,
jag därigenom ådragit mig, att icke låta frukterna
af hans arbete och erfarenhet gå förlorade.»
Det måste i vetenskapens inträsse beklagas,
att G., drifven af sin osläckliga vetgirighet från
den ena undersökningen till den andra och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
