Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornell, Bror Edvard - Foroni, Jacopo Giovanni Battista - Forsberg, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1840-talet som följetonist i tidningarna Najaden
och Aftonbladet, hvilka novellistiska försök samlade
utkommo under den anspråkslösa titeln:
Etyder af Jeremias Munter 1848. Tre år senare
utgaf han sitt första större arbete, En gnista
1851, »märkligt, emedan det visar huru djupt
F. uppfattat romanens väsen och hvilka viktiga
sedliga uppgifter han ansåg henne förelagda».
1855 lämnade han åter ett diktverk, Lyckan
en novell, som förut stått som följetong i Svenska
Tidningen. Under tiden 1852–53 gjorde F. en
resa genom Tyskland, Schweiz och Italien, hvars
välgörande inflytande på både hans idéuppfattning
och stil tydligt röjer sig i samlingen Från
Italien, teckningar af Jeremias Munter, som
utkom 1858 och utan tvifvel är det yppersta,
som flutit ur hans penna. Innan ännu detta
arbete var synligt i tryck hade F. försökt sig
som dramatisk författare med en enaktskomedi
Våra vänner, som uppfördes på K. teatern
1857, men där rönte föga framgång. Efter en
ny resa till Frankrike, 1857–58, uppträdde han
ånyo som dramaturg med tvenne arbeten: En
alltför lycklig man, uppförd på Mindre teatern
1859–60 samt Lektioner i det gröna, som antogs
till spelning vid K. teatern, ehuru den där
aldrig blef uppförd. Ett drag af godmodig humor
genomgår alla F:s arbeten, hvilka dessutom utmärka
sig för ett starkt reflekterande element
och elegans i stilen. Död i Karlskrona den 22
maj 1869.
Ogift.
Foroni, Jacopo Giovanni Battista, hofkapellmästare,
tonsättare. Född d. 25
juli 1825 i Valeggio nära Verona,
der fadern Domenico Foroni var
kapellmästare.
Samtidigt med
det F. genom juridiska studier
beredde sig för den civila ämbetsmannabanan,
erhöll han under
sin faders handledning en grundlig
musikalisk bildning. Hans afgjorda fallenhet
för matematik införde honom emellertid på ett
helt annat verksamhetsområde, nämligen den
militära banan, där han någon tid tjänstgjorde
som ingenjörsofficer. Under tiden fortsatte han
sina musikaliska studier, och sedan några af
honom utgifna kompositioner vunnit allmänt erkännande,
lämnade han för alltid krigarens yrke
och ägnade sig uteslutande åt den konst, som
utgjort hans tidigaste böjelse. Uppehållande sig
i Stockholm 1848, väckte han allmän uppmärksamhet
för det sätt, hvarpå han utförde sitt värf
såsom orkesterdirigent vid det italienska operasällskap,
som gästade Sveriges hufvudstad. Då
kapellmästaretjänsten vid k. teatern kort därefter
blef ledig, genom Fredr. Berwalds död, utnämndes
F. till dess innehafvare 1849. Han rättfärdigade
ock detta val, genom en synnerligt förtjänstfull
verksamhet, hvilken helt oväntadt afbröts
af döden den 8 september 1858.
Öppen, hjärtlig och lefnadsglad, vann F. öfverallt vänner
och införlifvade sig snart med sitt nya fädernesland,
hvars företeelser han med intresse följde,
icke blott inom den musikaliska världen, utan
äfven på politikens och litteraturens fält. Bland
de musikaliska arbeten F. efterlämnat, må nämnas:
operorna Cristina di Suezia, I gladiatori,
Margherita, operetten Advokaten Pathelin samt
mässor, konsert-uvertyrer, stråkkvartett, sånger,
pianoetyder m. m. F., som var virtuos på piano,
bringade hofkapellet till en ovanligt hög ståndpunkt.
Han var äfven en instrumentalkompositör
af rang. »Advokaten Pathelin» kan sålunda
sägas vara en klassisk operett och besitter allt
fortfarande stor lifskraft.
Forsberg, Nils, målare. Född i Riseberga i
Skåne d. 17 dec. 1842. Föräldrar:
torparen Ola Forsberg och Kristina
Persdotter. F.,som först fick
arbeta i jorden, rymde hemifrån, då
han skulle sättas i skomakarelära,
och gaf sig i stället, drifven af sin
lust att rita och måla, i målarelära,
i Helsingborg och 1861 i Göteborg.
I den förra staden utförde han en
kopia af Westins altartafla i Riseberga kyrka.
I Göteborg erhöll han undervisning vid slöjdskolan
bl. a. i modellering och fick en Minerva
såld i Konstföreningen. Han erhöll ett mindre
understöd och reste 1867 till Paris, där han
varit bosatt till 1902, då han beslöt att bosätta
sig i Helsingborg. F. blef i Paris 1868 elev af
den ryktbare Bonnat, hvilken snart förklarade
honom vara en af sina bästa lärjungar. Fattigdom
hindrade dock den energiske unge mannen
från att utan afbrott bedrifva sina studier, utan
måste han för sitt lifsuppehälle kopiera taflor i
museerna m. m. Under Paris’ belägring af
tyskarna tjänstgjorde F. med stor utmärkelse som
sjukvårdssoldat.
Han målade sedan några
porträtt och debuterade 1872 å salongen med ett
själfporträtt. På världsutställningen 1878 utställde
F. Akrobatfamilj inför cirkusdirektören, som
inköptes af A. Röhss och skänktes till Göteborgs
museum. Taflan visar, huru en obehaglig impresarie
bjuder ut en akrobatfamilj åt en cirkusdirektör.
»Det hela är måladt med brutal
realism, så som motivets art föreskref, att det
borde målas, utan spår af sentimentalitet, med
en våldsam energi i framställningen.»
F. blef
emellertid snart glömd i hemlandet, och i Paris
exponerade han blott då och då ett porträtt å
salongen. Men så framträdde han år 1888 med
sin En hjältes död, som å salongen erhöll en 1:a
klassens medalj, en utmärkelse som intet svenskt
konstverk förut erhållit. F. blef nu med ett slag
en berömd man. Taflan, som sedermera utställdes
i Stockholm och andra svenska städer samt
i Köpenhamn, inköptes af A. Röhss och skänktes
till Nationalmuseum.
»Det är en stor
känsla, allvarsfull höghet i den dramatiskt – till
och med melodramatiskt – anordnade scenen.
Det hela är, säger en dansk kritiker, så
klart uppfattadt med svenskarnas lojala vördnad
för det ädla och högtidliga, att det måste ha
visat för fransmännen deras egna minnen i en
ny och kärkommen belysning. – Men »En hjältes
död» har ej endast den stämning, vi känna
frun Fänrik Stål, den stämning af upphöjd
fosterlandskänsla, som glömmer all personlig sorg
för det stora målet och som prisar ynglingen
lycklig »som det unnats tidigt att för fosterlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
