- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:309

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ericsson, Johan Edvard - Ericsson, Lars Magnus - Erik XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nämnas: En tiggarpojke, Slafven som bryter
sina band, Iduns skål
, inköpt af konstföreningen
i Stockholm, En moder som leker med sitt
barn
m. fl., samt i medaljgravyr: Carl XV:s
kröningsmedalj
, Musikaliska akademiens medalj
öfver presidenten frih. von Rosén
, Konstakademiens
medalj för konstexpositionen och
centralkommitténs medalj för industriutställningen
1866
, Lunds universitets medalj till jubelfesten
1868
samt Svenska akademiens medalj
öfver Kellgren
. E. var en synnerligen framstående
medaljör och hans hufvud äro särskildt
lyckade.


Ericsson, Lars Magnus, mekaniker, telefontekniker.
Född i Värmskogs
socken, Värmland, den 5 maj
1846. Föräldrar: hemmansägaren
Erik Erikson och Maria Jonsdotter.
E. arbetade först hos smeder
i hembygden och sedan 1866–72
i Stockholm på Öller & k:is
verkstad för tillverkning af telegrafapparater
och andra instrument. Han praktiserade
därpå under tre år utrikes, hvarunder
han två gånger erhöll statens stipendium, i de
förnämsta fabriker i branschen, i Tyskland,
Schweiz och Ryssland. 1876 uppsatte E. i
Stockholm en mindre verkstad för tillverkning
af matematiska och fysikaliska instrument m. m.
Redan följande år, omedelbart efter Graham
Bells uppfinning af magnettelefonen, började
E. tillverka dylika med trumpeter till signalgifvare.
Tillverkningen fortgick i tämligen obetydlig
skala till år 1881, då fullständiga telefonapparater
med såväl galvanisk som magnetisk
signalgifning började tillverkas, och härmed
var vägen klar, som af den Ericssonska verkstaden
skulle skapa en storindustri och göra dess
innehafvare till en känd man. År 1884 inflyttade
verkstaden i egen byggnad vid Tulegatan, men
arbetspersonalen var då endast 55 man. År 1902
hade personalen vuxit till 1,100 à 1,200 man. I
oktober 1884 utsändes från fabriken den 5,000:e
apparaten, i januari 1889 lämnade den 20,000:e
apparaten verkstaden, och under hvart och ett
af de senaste åren ha därstädes tillverkats omkring
50,000 fullständiga telefonapparater. Den
allra största delen af produktionen eller omkring
95 % går numera till utländska afnämare, särskildt
England och dess kolonier. Men för öfrigt
skickas regelbundet stora beställningar af såväl
telefonapparater som af växelbord och hela
stationsinredningar världen rundt: till Kina, till
Sydamerika, till Australien och andra civilisationens
ytterpunkter. År 1897 startade E. en
mindre fabrik i Petersburg, sedan ryska post- och
telegrafförvaltningen, som varit en god afnämare,
förklarat, att om E. fortfarande skulle
få vara dess leverantör, måste han upprätta särskild
fabrik i den ryska hufvudstaden. Denna
fabrik arbetar sedan 1901 i egen storartad byggnad
och sysselsätter nu 150 man. År 1896 omändrades
fabriksrörelsen, hvaraf E. dittills varit
personlig innehafvare, till aktiebolag, och skänkte
E. ett stort antal aktier till de äldsta medhjälparna
bland tjänstemän, förmän och arbetare.

E. har utom telefonväggapparaten äfven konstruerat
en bekväm bordsapparat samt flere andra
typer af telefonapparater. Vid hans fabriker tillverkas
äfven telefonväxelbord och öfriga telefoninstrument
samt telegrafapparater, brandtelegrafer
m. m.

Gift 1878 med Hilda Carolina Simonsson.


Erik XIV, konung. Född på Stockholms slott
d. 13 dec. 1533; son af Gustaf
I
och Katarina af Sachsen-Lauenburg.

Erik ägde, såsom
hans tids historieskrifvare så lofordande
berätta, stora snillegåfvor
och många kunskaper. Han
kände flere språk, idkade musik-,
målare- och skaldekonst, var i
ärendenas behandling skarpsinnig och vältalig, i
umgänget blid och vänlig och en mästare i alla
slags kroppöfningar; men han var därjämte häftig
och vankelmodig, dyster och misstänksam, hvilka
karaktärsfel tilltogo med tiden och understundom
utbröto i verklig galenskap. Hans första regeringstid
var i många hänseenden berömlig.
Svärdsriddarne, hvilka i Livland, Estland och
Kurland bildade en militär-aristokratisk republik,
hade upplöst sin orden och därvid gjort anspråk
på ordensgodsen såsom ärftliga familjegods, men
de insågo ock att de icke utan främmande skydd
skulle kunna bibehålla sina besittningar. Det
tillfälle Erik härigenom fick att inblanda sig i
dessa angelägenheter förskaffade honom en ny
besittning vid Finska viken och förde Sverige
in på dess hundraåriga eröfringsbana. Äfven i
rikets inre styrelse utmärkte sig denna tid genom
flera goda författningar, såsom påbud om inrättandet
af taverner vid de allmänna vägarna,
indragning af öfverflödiga helgdagar, rikets öppnande
för flyktande protestanter m. m. Men
snart förmörkades de ljusa utsikterna. Erik råkade
i oenighet med sin broder Johan, som han
lät gripa, föra till Stockholms slott och döma
till döden. Johan och hans gemål inspärrades
på Gripsholm och hans vänner och tjänare behandlades
med omänsklig grymhet. Från denna
stund utöfvade Erik en mordisk lagskipning mot
alla, hvilka angåfvos såsom hans politiska motståndare.
Geijer uppger, att domboken för 1562
innehåller blott en dödsdom, men för det följande
året femtiosju, af hvilka trettiotvå fallit i
Johans sak, samt att till oktober 1567 tvåhundratrettiotvå
personer skola hafva blifvit dömda till
döden, dels för statsbrott, dels för sådana förseelser,
som svenska lagen icke belade med dödsstraff.
Denna fullkomligt godtyckliga rättsskipning,
de olyckor onödiga krig bragte öfver Sverige,
och det förbund Erik för att kunna bibehålla
Livland och Estland slöt med ryssarna, beröfvade
honom hans undersåtars tillgifvenhet
och uppbragte dem mot honom. Likväl vågade
ingen uppresa sig, förrän den skymfliga behandlingen
af Nils Sture visade adeln, att icke heller
detta stånd var fritaget från konungens våldsamheter.
Eriks vansinne, förut endast skönjbart i
en och annan omänsklig och grym handling,
blef nu allt svårare. Under dessa anfall fanns
ingen utom hans älskarinna Katarina Månsdotter,
som förmådde lugna honom; men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/a0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free