Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De Geer, Louis, d.ä. - 2. De Geer, Louis, d.y. - 3. De Geer, Otto Vilhelm - 4. De Geer, Carl (Charles)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon gång nämnes, är den af den svenska kronans
kommissarie». Likväl svalnade hvarken hans
egen eller hans efterkommandes kärlek till Sverige,
för hvilket få släkter torde hafva gjort så mycket
som den De Geerska. Och dock »har ingen
minnesvård blifvit upprest åt Louis de Geer,
utom dem han själf rest sig, nämligen Sveriges
förbättrade järnindustri och handel, Roslagens,
Finspångatraktens och Norrköpings utveckling
och tillväxt, samt den lyckliga utgången af
fälttåget 1644. Dessa vårdar äro oförgängliga. Allt
hvad Oxenstiernas statskonst, allt hvad Banérs,
Torstenssons och Wrangels svärd med blod och
brand eröfrade från det förtryckta Tyskland är
redan återigen förloradt. Hvad Louis De G.,
gudsfruktan och flit, i ordning och fridsamhet,
åt Sverige vunnit, det har blifvit kvar och bär
åt den senaste eftervärld sina välgörande frukter.»
Han dog i Amsterdam d. 19 juni 1652. – Gift
1612 med Adrienne Gérard, med hvilken han
hade sexton barn. Sv. Akademien lät 1829 slå
en medalj öfver honom.
2. De Geer, Louis, d. y., patriot. Född i
Amsterdam d. 24 juni 1622; den föregåendes son.
– Louis De G. d. y., herre till Rhynhusen,
Nyvaal, Finspång, Ringstaholm och Fossala, ingick
1645 i svensk tjänst som öfverste för ett i
Holland åt drottning Kristina värfvadt regemente
och var den första, som på fullt allvar öfverflyttade
till Sverige och här fortplantade ätten. Under Carl
XI:s krig med Danmark uppsatte han på egen bekostnad
ett kyrassier-regemente af åttahundra man,
med hvilket han 1676 infann sig vid mönstringen
på Eneby slätt utanför Norrköping. Konungen,
betagen vid åsynen af den rikt utrustade truppen,
red flera gånger omkring densamma och stannade
slutligen framför anföraren, i det han sade till
de kringstående: »Här sen I den holländske
Ludvig med det svenska hjärtat», hvarpå han
halfhögt tillade till De G., som hade tio
handhästar, alla blänkande i lysande munderingar:
»Den här truppen. lärer komma att kosta oss
dyrt». – De G. sänkte sin värja vördsamt för
konungen och utbad sig den nåden att få göra
hans m:t en skänk af det obetydliga regementet.
– De Geerska kyrassier-regementet deltog sedan
i danska kriget, men De G., hvilken önskat att
som öfverste själf få föra det mot fienden,
utnämndes i stället till assessor i bergskollegium
1677.– Oaktadt hans frikostighet blefvo en del
af hans egendomar vid reduktionen indragna till
kronan. Det var till och med ifrågasatt att återtaga
Finspång med den af De G. uppförda slottslika
åbyggnaden, då Carl XI ändtligen erinrade
sig faderns och sonens förtjänster och lät godset
förblifva i släktens händer. Död på Finspång
d. 22 dec. 1695. – Gift 1654 med Jeanna
Parmentier (från Holland).
3. De Geer, Otto Vilhelm, riksråd. Född
d. 23 dec. 1710; den föreg. broders sonson.
Föräldrar: brukspatronen Jean de Geer och Maria
Christina Bülow. – Efter att ha studerat vid
Uppsala universitet, ägnade sig De G. åt den
militära banan och blef 1732 fänrik vid k. lifgardet,
hvarefter han några år var i utländsk krigstjänst.
Då han brann af nit att äfven i fäderneslandets
tjänst få ådagalägga sina militära talanger, fann
han i likhet med andra yngre officerare tillfället
lämpligt att arbeta för krig med Ryssland och
återfinnes vid riksdagen 1738–39 bland Hattarnes
häftigaste anhängare å riddarhuset, där han till
och med ville ålägga Mössråden särskildt straff
för deras vädjan till stånden från sekreta
utskottet, som dömt dem sina ämbeten förlustiga.
När kriget sedan kom till stånd, hade De G:s
stridslystnad betydligt dämpats, och visade han
sig vida mer benägen för att drifva politik i
hären än att genom svärdslag vinna ära och
utmärkelse. Han tillhörde därvid de officerare,
som oftast bröto disciplinens band, och sökte
bota den skada, som däraf uppkom, genom ett
tronföljareval i förment öfverensstämmelse med
Rysslands önskningar. Icke desto mindre nådde
han 1743 sin kaptensgrad vid regementet,
hvarifrån han 1749 förflyttades som öfverstelöjtnant
vid Dalregementet. – I likhet med åtskilliga
andra militära Hattar började han vid Adolf
Fredriks tronbestigning närma sig hofvet och
återfinnes vid 1751–52 års riksdagsstrider mellan
hofvet och Mössorna å den ena och Hattarne å
andra sidan bland det förra partiets anhängare.
Under de följande åren kom de G., som 1757
utnämnts till landshöfding i Kymenegårds län,
att allt fullständigare öfvergå till sina forna
motståndares läger. Vid 1765–66 års riksdag
utmärkte han sig ock i sekreta utskottet som en af de
mera förföljelselystna Mössorna och yrkade, att
ej mindre än nio riksråd skulle afsättas. Han
belönades ock af Mössorna 1765 med
riksrådsvärdigheten och var en af dem, hvilka vid Adolf Fredriks
bekanta nedläggande af sin konungsliga värdighet
dec. 1768 mest hårdnackadt motsatte sig att
enligt konungens önskan utlysa riksdag. Han
uppgifves ock ha försträckt stora penningsummor
för att vid denna afvärja sitt partis fall, hvilket
ej stod att hindra, men döden befriade honom
dock i Stockholm d. 28 mars 1769 att därtill
blifva åsyna vittne. – De G., som 1766
upphöjts i friherrligt stånd, blef stamfader för ätten
De Geer af Tervik. Gift 1745 med Anna
Dorotea Muhl, med hvilken han fick stor
förmögenhet, hade han med henne bl. a. sonen
Robert Wilhelm, hvilken, f. 1750 † 1820), var
landtmarskalk vid finska landtdagen i Borgå 1809.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
