Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Njåtsosjokk och Luotlo samt S om Lullihavagge, Kåtokjokk
och Rapadalen. De kring Pårteglacieren belägna
topparna kunna kallas Pårtekaise. De högtliggande
betesmarkerna mellan Laitaure i S ocb Sitojaure i N ända till
Vassjavagge i V kallas Njunjes. En liknande benämning,
Kables, bar det vidsträckta fjällmassivet S om Sjabtjak–
Rittak. Padjelanta är betesmarkerna mellan högfjällen
samt Virihaure och Vastenjaure. Även den 15 mil långa
sjösträckan mellan Vaisaluokta ocb Luleluspe jämte
omgivande fjällsluttningar betecknas med ett enhetligt namn
Stuor Luleju, i stället för vilket en svensk benämning Stor
Lule torde ha fått användning.
Bidalarna äro i allmänhet säckdalar. De högstliggande
bära ofta glaciärer, dalglaciärer. Piatåglaciärer träffas på
Ålkatjs och Telmas högslätter. Glaciärernas antal inom
hela högfjällstrakten kan skattas till ett hundratal.
Vegetation. Barrskogen upphör ett stycke ovanför
högfjällens östra och södra gräns. Björkskogen intränger
däremot ganska långt i de mot öster lutande huvuddalarna,
nämligen ända till en höjd av omkring 700 m ö. h. i
dalbottnen; på dalsidorna, huvudsakligen de mot S lutande, kan
den nå 800 m. Björkregionen är mångenstädes ganska
yppig med en präktig undervegetation av stundom
meterhöga örter, bland vilka kunna nämnas Aconitum,
Mulgedium, Geranium, Chamoenerium, Angelica, Trollius,
Cirsium, Solidago m. fl. Denna undervegetation fortsätter
även över björkgränsen ett stycke upp på kalfjället, inom
vars nedre delar man dessutom uppmärksammar en mängd
andra vackert blommande fanerogamer såsom Ranunculus
acer, Saussurea alpina, Viola biflora, Astragalus
alpinus, Diapensia lapponica, Silene acaulis; i kalkrika
trakter svällande kuddar av fjällsippan Dryas octopetala
samt små buskar av den präktiga Rhododendron
lapponicum. Vanliga äro på torr mark även en mängd Ericaceer
och andra småbuskar, såsom blåbär, odon, lingon, mjölon,
fjälljung, kråkbär m. fl. Viktigast för turisten är dock,
att inom den ifrågavarande undre delen av kalfjället eller
den s. k. videregionen (omkring 750-1 100 m) även en rik
vegetation av stora buskväxter träffas, bland vilka
gråviden (Salix glauca, lanata och lapponum), dvärjbjörken
(Betula nana) och enen (Juniperus communis) för
fjällresande är ett viktigt bränsle.
Fanerogamerna avtaga med höjden över havet såväl i
yppighet som artantal och individrikedom. Bland de högst
gående äro att nämna <i>Ranunculus glacialis, Silene
acaulis, Diapensia lapponica, Saxifraga oppositifolia, Pedi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
