| 72 |
Få äro väl de främlingar i Rom, som icke gjort en utflykt till kyrkan S. Paolo fuori le mura. Hvar och en vet, att om Roms Peterskyrka är det största tempel, är dess Paulskyrka det mest praktfulla. Kan den förras ofantliga vidd ej genast fattas af en inträdande -- ty måttstocken, så att säga, tappas redan i förhallen -- tager däremot den senares högtidligt stämda glans redan vid första åsynen till fullo ut sin rätt. Från den dammiga och solheta ostiensiska landsvägen ser man sig som genom ett trollslag förflyttad in i en byggnadskonstens trädgård, ur hvars spegelblanka mark höjer sig en lund af smärta granitpelare, och i hvars svala, med guld och mosaiker strålande hvalf dagsljuset kämpar med de brutna dagrarne från sidofönstrens glasmålningar.
Under högaltaret är aposteln Paulus’ graf, och vägen, som leder till och förbi denna kyrka, var den väg, som han gick för att mottaga martyrkronan.
| 73 |
»På detta rum åtskildes S. Petrus och S. Paulus, när de gingo att blodvittna, och sade Paulus till Petrus:
Frid med dig, du kyrkans grundare, du herde för Kristus’ alla lamm!
Och Petrus till Paulus:
Gå i frid, du det godas förkunnare, du de rättfärdiges vägvisare till frälsning!»
| 74 |
Orden äro hämtade ur ett bref till Timoteus i Dionysius’, den athenske rådsherrens, föregifna skrifter.
Sägnen förtäljer, att när Petrus och Paulus utförts ur mamertinska fängelset för att aflifvas, Paulus på afrättsplatsen utanför ostiensiska porten, Petrus på Janikulus, då utbad sig Petrus att få följa sin vän ett stycke på hans väg, och detta medgafs honom af vaktens höfvidsman. Och sålunda gingo de, sida vid sida, hand i hand, tröstande och hugnande hvarandra, tills de kommit halfvägs mellan stadsporten och det fält, där Paulskyrkan nu reser sig, eller till den punkt, där Afskedskapellet nu står. Där gåfvo de hvarandra den fridshälsning, som ofvan meddelats, och skildes efter ett ömt famntag.
Några steg från Afskedskapellet stod en gråtande kvinna. Somliga säga, att hon hette Lemobia, andre, att hon var Plautilla, en matrona, tillhörande den sedermera kejserliga flaviska ätten och moder till Flavia Domitilla, martyren.
Paulus, som i henne igenkände en älskad lärjunge, stannade och sade: »Syster, gläd dig i tron, att döden icke skiljer oss! Och gif mig din slöja, då skall jag gifva dig ett vittnesbörd för denna tro»!
Kvinnan räckte honom slöjan, som Paulus, kommen till afrättsstället, band för sina ögon, innan han knäföll och mottog dödshugget. Några dagar därefter, så förmäler sägnen, uppenbarade sig Paulus för sin trossyster och återlämnade till henne den blodade ögonbindeln.
Efter ytterligare en fjärdedels timmes vandring skred dödståget förbi det till Tibern gränsande fält, där nu den praktfulla kyrkan höjer sig till den fattige och hängifne hedningeapostelns ära. Därefter förde vägen öfver de
| 75 |
Den lugna kärlek, hvarmed Paulus talade till vakten, och den sällhet, som strålade ur hans anletsdrag, hade förundrat och gripit flere af soldaterna. Och då bödelsvärdet föll och i nästa ögonblick tre källor uppsprungo ur den sluttande gräsvall, som blodats af offrets hufvud, då kastade sig någre soldater på knä och ropade: »Denne var visserligen en rättfärdig man, ty Gud själf har vittnat för hans ords sanning»!
Tre af dem, Longinus, Aleestes och Megistus, framräckte sina händer och ropade: »Slån nu äfven oss i länkar och antvarden oss åt domaren och döden, ty hvad Paulus från Tarsus brutit, därtill äro äfven vi saker, i det vi säga: vi tro på en enda Gud, vår skapare och fader, och på hans son Jesus Kristus»!
Två dagar därefter ljöto Longinus, Alcestes och Megistus blodvittnesdöden på samma ställe som Paulus.
På salviska blodsåkern står nu trappistklostret Abbadia delle tre Fontane med sina tre kyrkor. I en af dem, S. Paolo alle tre Fontane, visas de trenne ofvan omtalade källorna och en pelare, vid hvilken Paulus säges hafva varit bunden, då han fick martyrkronan. Källorna ligga på olika höjd öfver golfvet och äro prydda med tabernakellika öfverbyggnader af marmor.
| 76 |
Petrus afrättades samma dag som Paulus. Efter afskedet från denne fördes han tillbaka till staden och öfver Sublicius-bron genom transtiberinska stadsdelen upp för Janikulus, på hvars högsta topp korset väntade honom.
I Rom går en saga, som återfinnes hos den romerska kyrkans gamle skriftställare, att det Ararat, hvarpå Noas ark, kyrkans förebild, stannade, då fimbulflodens vatten sjönk, var icke det armeniska berget af samma namn, utan Janikulushöjden vid Rom, och att Petrus’ kors restes alldeles på den fläck, där der nya människosläktets ättefader vid utträdet ur arken satte sin fot. Klippan, hvarpå frälsningsskeppet vardt stående, och Klippan, hvarpå församlingen byggdes, bringas sålunda i samband med hvarandra.
Petrus bad att varda korsfäst med hufvudet nedåt, emedan han icke aktade sig värdig att dö i samma läge som hans herre och mästare. Bödlarne efterkommo hans önskan. Då timade äfven här ett under. Änglar sågos sväfva ned från himmelen och omgifva det med dödskvalen kämpande blodvittnet. De torkade ångestsvetten från hans änne, hviskade ljuf hugsvalelse i hans öra och lämnade icke korset, innan apostelns ande frigjord följde dem till den eviga glädjen.
I kyrkan S:ta Maria in Trastevere är vid sidoporten inmurad en marmorsten, som säges hafva legat vid Petrus’ kors, i hvilken man finner märken, liknande fotspår. Kyrkans sakristan upprepar den gamla sägnen, att spåren efterlämnats af de änglar, som omgåfvo den döende Petrus.
| 77 |
Vägen upp till det romerska Golgata på Janikulus är i våra dagar en af de lifligaste Rom företer. Långa rader af vagnar med romarinnor och romare eller med engelska eller amerikanska främlingar ser man under den vackra årstiden rulla uppför den terrassvis stigande gatan Via di Garibaldi -- i alla större italienska städer bär nu mera någon af de yppersta gatorna eller torgen namnet af det unga Italiens fläckfrie hjälte -- men så tillbjuder också höjden här uppe oförgätliga syner: den mest hänförande utsikt öfver Tiberdalen, som det på trolska utsikter så rika Rom äger, och dessutom den märkvärdiga kyrkan S. Pietro in Montorio, Acqua Paolas mellan antika pelare frambrusande vattenfall, Pancrazioporten, hvars omgifningar ännu bära märken efter kulor och bomber från Louis Bonapartes förrädiska angrepp på Rom år 1849, nejderna mellan Pancrazioporten och Belvedere, där Josef Garibaldi i spetsen för en illa väpnad skara af romerska gubbar, män och gossar dref franska hären under Oudinot på flykten, samt Villa Doria-Pamfili med en af de ståtligaste parker och de vänaste blomsterängar i hela Italien.
På midten af klostergården vid kyrkan Pietro in Montorio står ett litet kretsrundt tempel, uppfördt af Bramante och räknadt bland den italienska konst-nyfödelsens renaste skapelser. Inne i templet är ett altar med en Petrus-stod, och där inunder en kapellkrypta, i hvilken en munk vid skenet af en evigt brinnande lampa visar främlingen det hål i marken, hvari Petrus’ kors skall hafva stått, och gärna räcker honom till minne af stället några korn af den guldglänsande sand, som han därur upphämtar. Hålet bildar med yttersta noggrannhet
| 78 |
Efter apostlarnes död samlades de kristianer, som voro från österlandet: greker, israeliter och syrer, och enades därom, att enär Petrus och Paulus varit deras landsmän, hade österlandet närmaste rätten till deras kvarlefvor. De togo fördenskull martyrernas kroppar, inneslöto dem i stenkistor och bortförde dem. Men i en skrift af Gregorius den store förmäles, att när de hunnit till andra milstolpen vid appiska vägen, uppstod en den häftigaste storm. En rasande hvirfvelvind blåste emot staden, ett mörker likt vinternattens föll öfver Tiberdalen, åskan dånade och från ömse sidor hväste blixtar tätt öfver vägen, som om keruber korslagt sina flammande svärd för att hejda färden och hindra österlandet tillägna sig skatter, som endast världens hufvudstad och häfdernas medelpunkt vore värdig att gömma. Ty ett nytt Rom skulle ju en dag täljas som Petrus’ och Paulus’ verk, och i framtidens bok var det ju tecknadt, att apostlarne skulle öfvervinna cesarerna. Som vartecken af denna seger stå sedan århundraden Petrus’ bronsstod på kejsar Trajanus’ segerpelare och Paulus’ på kejsar Markus Aurelius’, och medan cesarernas mausoléer ligga i grus eller, som den hadrianska, stå afklädda sin prakt och tjäna andra ändamål, häfva sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn som jättevårdar öfver fiskarens och tältdukväfvarens stoft.
| 79 |
Härmed afsluta vi dessa sägner. Protestantiska läsare är det onödigt påminna om, att sägen och sakförhållande ej få tagas för ett och samma, och att, hvad tillförlitligheten vidkommer, det råder ofantlig skillnad mellan hvad vi veta om apostlarne genom deras egna bref, sådana de föreligga i nya testamentet, och hvad som kommit till vår tid såsom gamla kyrkliga hörsagor. Det är öfver hufvud, äfven i vår granskande tid, svårt att från häfdernas flodbädd utestänga tillflödena från de källor, som uppspringa i den diktande inbillningskraftens ängder. I de tider, från hvilka dessa sägner stamma, gjordes icke ens ett försök därtill. Att vandra på den jord, som trampats af dem, hvilka man högre än andra lärt älska och vörda, att andas samma luft och skåda samma syner som de, men veta litet eller intet om deras sista lefnadsöden, huru skulle troende släkten kunna uthärda detta, utan att söka fylla tomrummet med åskådliga bilder, helst då de voro öfvertygade, att det himmelska sken, som omstrålat den kända delen af de helige männens lefnadsväg, visserligen följt dem till grafvens rand och därutöfver? Så hafva många af dessa sägner ur ett osynligt frö, nedlagdt af den fromma trånaden uti inbillningskraftens bördiga jord, under mansåldrarnes lopp uppspirat och utvecklat sig till kyrklig sägen. Andra hafva uppkommit på annat sätt. Ett enda prof härpå.
Det finnes en gammal bok, de klementinska homilierna, som föregifver sig vara författad af romerske biskopen Clemens i den närmast apostlarne följande mansåldern. Den okände författaren tillhörde den judekristna riktningen, som kämpade mot Paulus’ högre uppfattning
| 80 |
| 81 |
Alldeles blottade på historiskt innehåll torde likväl dessa sägner icke vara. Särskildt kan ett eller annat, som förtäljes om Paulus, hvila på verkliga minnen, och det är visst icke osannolikt, att han lidit blodvittnesdöden på det sätt och på det ställe, som sägnen uppgifver. Men i detta fall hafva verklighet och dikt så vuxit samman, att det hela liknar den kedja, som vid högtidliga tillfällen visas i kyrkan S. Pietro in vincoli, och hvarom i Rom förmäles följande: Biskop Julianus i Jerusalem skänkte till kejsarinnan Eudoxia den kedja, som Petrus burit som fånge i nämnda stad. Kejsarinnan sände gåfvan till Rom. Biskopen därstädes ville jämföra den jerusalemitiska kedjan med den som Petrus burit i mamertinska fängelset, och då han lade den ena intill den andra, vuxo genast deras länkar så tillsammans, att de bildade en enda kedja, på hvilken det är omöjligt att utransaka, hvar den ena ändar och den andra vidtager.
Men vackra och rörande drag innehålla ju dessa sägner icke så
få. Måhända har fördenskull en eller annan läsare kunnat följa dem med
något litet af den vänliga känsla, hvarmed författaren på ort och
ställe hört och upptecknat dem.
